 |
Bahamas Blog International
Barack Obama's historic victory (2)
Related to country: United States
available in: (original) | | | | | | | | |
|
By RICHARD FALK*
Barack Obama's presidential victory, above all, signaled to the world an American willingness to repudiate Bush militarist and unilateralist approaches to global policy.
Time will tell, but what now prevails is an unprecedented mood of high and happy expectations.The most immediate foreign policy issues concern the war on terror, and how to withdraw from Iraq and achieve stability in Afghanistan. Obama is simultaneously being challenged by a deteriorating security situation in Afghanistan that includes the revival of the Taliban, a weak central government in Kabul and the mounting political difficulties of dealing with hostile cross-border forces located in Pakistan.
What is most troublesome about the prospect of according renewed attention to Afghanistan is its seemingly uncritical reliance on counterinsurgency doctrine to promote American interests in a distant foreign country. Gen. David Petraeus has reformed counterinsurgency doctrine and practice in intelligent ways that exhibit a more sensitive appreciation of the need of American military forces to win over the population and be respectful toward the indigenous culture and religion, but it is still counterinsurgency. That is, it remains an intervention in internal political life by foreign military forces, which is inevitably an affront to sovereign rights in a post-colonial era of international relations. In practical terms, this means that a substantial portion of the Afghan people will probably view the American undertaking in their country with suspicion and hostility, and are likely to be supportive of resistance efforts. There is no doubt that the former Taliban regime was oppressive, as was Saddam Hussein's regime, but it still remains highly questionable whether a sustainable politics of emancipation can be achieved by military means, and the effort to do so is at best extremely costly and destructive, and often lands intervening forces in a quagmire.
This is the overriding lesson of the American defeat in Vietnam, which has yet to be learned by the foreign policy establishment. What has been attempted over and over again is to tweak counterinsurgency thinking and practice so as to make it succeed. It will be tragic if the Obama presidency traps itself on the counterinsurgency battlefields of Afghanistan. It would be one thing to mount a limited challenge to the al-Qaeda presence in Afghanistan and Pakistan, but quite another to undertake the political restructuring of a foreign state. It should be chastening to reflect upon the fact that the British Empire, and even the Soviet state with its common border, failed in their determined attempts to control the political destiny of Afghanistan. It will be so sad if the promise of the Obama presidency is squandered as a result of a misguided and unwise escalation of American ambitions in Afghanistan.
The other immediate concern for the Obama presidency will be Iran. Obama was much criticized during the presidential campaign for his announced readiness to meet with leaders of hostile states, including Iran, without preconditions. It remains to be seen whether Obama will risk his currently strong international reputation by arranging an early meeting with President Mahmoud Ahmadinejad, especially devoted to ensuring that Iran's nuclear program does not end up producing nuclear weapons. Such diplomacy would represent a gamble by both parties. If successful, it will demonstrate the wisdom of Obama's approach, and could be the start of an encouraging regional approach to peace and security in the Middle East, especially if the Iraq withdrawal goes forward successfully and even more so if Iran helps to keep Iraq stable during the removal of American forces. But if such an initiative falters, as seems far more probable, then it will erode Obama's capacity to bring about an overall change in American foreign policy, and it could even lead to heightened regional tensions, risking a widening of the war zone.
One golden opportunity for the Obama presidency is to reopen the question of nuclear disarmament. The atomic attacks on Hiroshima and Nagasaki in 1945 frightened world leaders about the future and created a momentary resolve to find ways to ensure that these weapons would never be developed further or used again. This resolve was soon dissipated by the Cold War rivalry, which expressed itself in part through a superpower arms race, as well as by the gradual acquisition of nuclear weaponry by additional countries. Not since the end of World War II has there been such a realization as at the present that the future of world order is severely threatened by the existence and spread of these ultimate weapons of mass destruction.
Favoring nuclear disarmament in the early 21st century is no longer just a peace movement demand that is not taken seriously in governmental circles. Nuclear disarmament has been recently endorsed by several eminent and conservative American political figures: Henry Kissinger, former Republican Secretary of State George Shultz, former Democratic Secretary of Defense William Perry and former chair of the Senate Armed Forces Committee Sam Nunn. Their reasoning is set forth in two jointly authored articles published in the Wall Street Journal that are premised on a realist approach to global security and shaped by a preoccupation with fulfilling American national interests. They argue that the gradual erosion of the non-proliferation regime makes the possession of nuclear weapons by the United States far more dangerous than the risks associated with their elimination by way of negotiated and monitored reductions. Both Obama and John McCain expressed general support for a world free from nuclear weapons, but without proposing any specifics. Many observers of the international scene since the Soviet collapse have worried about such weapons falling into the hands of political extremists via the black market or through theft, especially given the "loose nukes" contained in Russia's poorly guarded arsenal of nuclear weapons. Similar worries have accompanied speculations that the government of nuclear Pakistan might be taken over by political elements with strong links to extremists.
A conference of nuclear weapons
There is little doubt that an Obama call for a major conference of nuclear weapons states for the purpose of achieving total nuclear disarmament over a period of one or two decades would generate strong endorsements from most governments and great enthusiasm at the grassroots. Of course, achieving a consensus among the eight nuclear-weapons states will not be easy, but the effort to do so, if genuinely promoted by the United States, would be worthwhile. It would, at the same time, help Obama sustain his footing on the moral high ground of world affairs even should the effort become bogged down by disagreements. Putting nuclear disarmament high on the American policy agenda would also provide global civil society with an activist cause with wide transnational appeal.
A multi-polar world
There is at present lots of commentary acknowledging the changing geopolitical landscape: the rise of China and India, a resurgent Russia, the collective force of the European Union and the leftward tilt of Latin America. Clearly the uni-polar moment of the 1990s has passed, and it seems likely that the Obama presidency will go out of its way to affirm its recognition of a multi-polar world. It will also exhibit a far more active reliance on the mechanisms of international cooperation than has been the case in recent years. The Obama leadership will also hopefully do its best to avoid pressures to revive the Cold War, as were evident in the neoconservative call for the defense of Georgia last August, or in its warning of the start of a new phase of international relations based on great power rivalry. A generally hopeful trend in world affairs, pioneered by Europe, is the rise of regionalism in Asia, Latin America and Africa, which could produce new forms of cooperation and peacekeeping that might encourage Washington to accept a more modest global presence, which in turn would begin the difficult process of acknowledging that America's existing overseas commitments have so far outrun its capabilities that it can no longer meet the domestic needs of its own population.
It is likely that this renewal of multilateralism will express itself in a more constructive approach to the United Nations, as well as a determined effort to achieve a shared global strategy on climate change. Here, too, rhetorical promise may not be accompanied by corresponding action. The Obama presidency is likely to give an immediate priority to domestic issues, especially in view of the sharply falling economy that has already caused a credit crisis, housing foreclosures, widespread unemployment, huge fiscal deficits and a declining national product. As a result, it would currently be almost impossible for any political leader to summon the political will needed to commit sufficient resources to deal effectively with longer-range global challenges.
The overall American situation increasingly requires some serious structural moves, as well as crucial readjustments of policy. At present, there is no indication that either Obama or his advisors are thinking along these lines. There is no way that the United States can live up to the Obama promise or, more modestly, free itself from its current difficulties without at least taking the following fundamental steps: reducing its military expenditures by 50 percent, which means closing many foreign military bases, drastically reducing its global naval presence and ending its program of nuclear defense and the militarization of space; it also means going all out for nuclear disarmament and the abandonment of counterinsurgency and preemptive/preventive war doctrines; and it would require an abrupt shift in economic policy from a reliance on capital-oriented neo-liberalism to a people-oriented return to Keynesianism. Given the unlikelihood of moving decisively in these directions during this first Obama presidential term, it will be important to lower expectations so as to avoid cynicism and despair. At the same time, critical independent voices must continue to call attention to these deeper challenges.
The implications of an Obama presidency for Turkey are mostly positive, especially if it proves possible in the near future to end the Iraq War and moderate tensions with Iran. The regional initiatives of the present leadership in Turkey will be affirmed by Washington, and are fully consistent with an expected increase in America's encouragement of maximizing the potential for regional and global cooperation. In this respect, Turkey's creative initiatives in response to Russian assertiveness in the Caspian region and its ongoing admirable effort to facilitate Israel-Syria peace negotiations will likely be welcomed by the Obama leadership as ways to increasingly share its foreign policy burdens on a regional basis. If this interpretation turns out to be accurate, it will lend important credibility to Obama's promise to work tirelessly to achieve a more secure, peaceful, fair and sustainable world.
todayszaman
--------------------------------------------------------------------------------
*Richard Falk is professor emeritus of international law and practice at Princeton University.
Victoire historique de Barack Obama (2)
Automatically translated into French thanks to WorldLingo
Par victoire présidentielle
de RICHARD FALK* Barack Obama, surtout, a signalé au monde une volonté américaine de nier Bush militariste et l'unilateralist s'approche à la politique globale.
Qui vivra verra, mais ce qui règne maintenant est une humeur sans précédent des espérances élevées et heureuses. Les questions les plus immédiates de politique étrangère concernent la guerre sur la terreur, et comment se retirer d'Irak et réaliser la stabilité en Afghanistan. Obama simultanément est défié par une situation détériorante de sécurité en Afghanistan qui inclut la renaissance du Taliban, un gouvernement central faible à Kaboul et les difficultés politiques de support de traiter les forces frontalières hostiles situées dans le Pakistan.
Ce qui est le plus ennuyeux au sujet de la perspective d'accorder l'attention remplacée vers l'Afghanistan est sa confiance apparemment non critique dans la doctrine de contre-insurrection pour favoriser des intérêts américains dans un pays étranger éloigné. Générateur. David Petraeus a reformé la doctrine et la pratique en matière de contre-insurrection des manières intelligentes qui montrent une appréciation plus sensible du besoin des forces militaires américaines à la victoire au-dessus de la population et soient respectueuses vers la culture et la religion indigènes, mais c'est contre-insurrection immobile. C'est-à-dire, ce reste une intervention dans la vie politique interne à côté des forces militaires étrangères, qui est inévitablement un affront vers des droites souveraines dans une ère poteau-coloniale des relations internationales. En pratique, ceci signifie qu'une partie substantielle des afghans regardera probablement l'entreprise américaine dans leur pays avec le soupçon et l'hostilité, et est susceptible d'être de support des efforts de résistance. Il n'y a aucun doute que l'ancien régime taliban était accablant, de même que le régime de Saddam Hussein, mais ce reste fortement incertain si une politique soutenable d'émancipation peut être réalisée par des moyens militaires, et l'effort de faire ainsi est au mieux extrêmement coûteux et destructif, et débarque toujours souvent les forces intervenantes dans un marécage.
C'est la leçon de dépassement de la défaite américaine au Vietnam, qui a pour être appris encore par l'établissement de politique étrangère. Ce qui a été essayé à plusieurs reprises encore est de tordre la pensée et la pratique en matière de contre-insurrection afin de la faire réussir. Il sera tragique si la présidence d'Obama s'emprisonne sur les champs de bataille de contre-insurrection de l'Afghanistan. Il serait une chose pour monter un défi limité à la présence d'Al-Qaeda en Afghanistan et au Pakistan, mais tout à fait une autre pour entreprendre la restructuration politique d'un état étranger. Il devrait châtier pour se refléter sur le fait que l'empire britannique, et même l'état soviétique avec sa frontière commune, échouée dans leurs tentatives déterminées de commander le destin politique de l'Afghanistan. Il sera si regrettable si la promesse de la présidence d'Obama est gaspillée en raison d'une escalade mal orientée et imprudente des ambitions américaines en Afghanistan.
L'autre souci immédiat pour la présidence d'Obama sera l'Iran. Obama a été beaucoup critiqué pendant la campagne présidentielle pour que sa promptitude annoncée rencontre des chefs des états hostiles, y compris l'Iran, sans conditions préalables. Il reste à voir si Obama risquera sa réputation internationale actuellement forte en organisant une réunion tôt avec le Président Mahmoud Ahmadinejad, particulièrement consacré à s'assurer que le programme nucléaire de l'Iran ne finit pas vers le haut de produire les armes nucléaires. Une telle diplomatie représenterait un jeu par les deux parties. Si réussi, il démontrera la sagesse de l'approche d'Obama, et pourrait être le début d'une approche régionale encourageante à la paix et de la sécurité dans le Moyen-Orient, particulièrement si le retrait de l'Irak va en avant avec succès et encore plus si l'Iran aide à maintenir l'Irak stable pendant le déplacement des forces américaines. Mais si une telle initiative hésite, comme semble bien plus probable, puis lui érodera la capacité d'Obama de provoquer un changement global de la politique étrangère américaine, et elle pourrait même mener aux tensions régionales intensifiées, risquant un élargissement de la zone de guerre.
Une occasion magnifique pour la présidence d'Obama est de rouvrir la question du désarmement nucléaire. Les attaques atomiques sur Hiroshima et Nagasaki dans 1945 chefs effrayés du monde au sujet du futur et créés une résolution momentanée pour trouver des moyens de s'assurer que ces armes jamais ne seraient plus loin développées ou ont été utilisées encore. Cette résolution a été bientôt absorbée par la rivalité de guerre froide, qui s'est exprimée en partie par une course aux armements de la superpuissance, aussi bien que par l'acquisition progressive des armements nucléaires par les pays additionnels. Pas puisque la fin de la deuxième guerre mondiale a là été une réalisation telle qu'au présent que le futur de l'ordre du monde est sévèrement menacé par l'existence et la diffusion de ces armes finales de destruction de masse.
La préférence du désarmement nucléaire au 21ème siècle tôt n'est plus juste une demande de mouvement de paix qui n'est pas prise sérieusement en cercles gouvernementaux. Le désarmement nucléaire a été récemment approuvé par plusieurs figures politiques américaines éminentes et conservatrices : Henry Kissinger, l'ancien secrétaire d'état républicain George Shultz, l'ancien secrétaire de la défense démocratique William Perry et l'ancienne chaise du sénat ont armé le Comité Sam Nunn de forces. Leur raisonnement est déterminé en deux articles conjointement écrits édités dans Wall Street Journal qui sont posés en prémisse qu'à une approche réaliste à la sécurité globale et formés par une préoccupation d'accomplir des intérêts nationaux américains. Ils arguent du fait que l'érosion progressive du régime de non-prolifération fait la possession des armes nucléaires par le plus dangereux bien des Etats-Unis que les risques liés à leur élimination par des réductions négociées et surveillées. Obama et John McCain ont exprimé le soutien général d'un monde exempt des armes nucléaires, mais sans ne proposer aucun détail. Beaucoup d'observateurs de la scène internationale puisque l'effondrement soviétique se sont inquiétés de telles armes tombant dans les mains des extrémistes politiques par l'intermédiaire du marché noir ou par le vol, particulièrement donnés « les armes nucléaires lâches » ont contenu dans l'arsenal mal gardé de la Russie des armes nucléaires. Semblable s'inquiète ont accompagné des spéculations que le gouvernement du Pakistan nucléaire pourrait être assuré par les éléments politiques avec des liens forts aux extrémistes.
Une conférence des armes nucléaires
Il n'est guère douteux qu'un appel d'Obama pour une conférence importante des états d'armes nucléaires afin de réaliser le désarmement nucléaire total pendant un ou deux décennies produirait des approbations fortes de la plupart des gouvernements et du grand enthousiasme aux bases. Naturellement, la réalisation d'un consensus parmi les huit états de nucléaire-armes ne sera pas facile, mais l'effort de faire ainsi, si véritablement favorisé par les Etats-Unis, serait valable. Il, en même temps, aiderait Obama pour soutenir sa pose sur la terre élevée morale des affaires du monde si même l'effort deviennent embourbé par des désaccords. La mise de la haute nucléaire de désarmement à l'ordre du jour américain de politique fournirait également à la société civile globale une cause d'activiste avec l'appel transnational large.
Un monde multipolaire
Il y a actuellement un bon nombre de commentaire reconnaissant le paysage géopolitique changeant : l'élévation de la Chine et l'Inde, la Russie résurgente, la force collective de l'union européenne et à gauche l'inclinaison de l'Amérique latine. Clairement le moment unipolaire des années 90 a passé, et il semble probablement que la présidence d'Obama sortira de sa manière d'affirmer son identification d'un monde multipolaire. Il montrera également une confiance bien plus active dans les mécanismes de la coopération internationale qu'a été le cas ces dernières années. La conduite d'Obama fera également si tout va bien son meilleur pour éviter des pressions de rétablir la guerre froide, de même qu'évident dans l'appel neoconservative pour la défense de la Géorgie août passé, ou dans son avertissement du début d'une nouvelle phase des relations internationales basées sur la grande rivalité de puissance. Une tendance généralement pleine d'espoir dans des affaires du monde, frayées par l'Europe, est l'élévation de régionalisme en Asie, Amérique latine et l'Afrique, qui pourrait produire les nouvelles formes de coopération et de maintien de la paix qui pourraient encourager Washington à accepter une présence globale plus modeste, qui à leur tour commencerait le processus difficile de reconnaître les engagements d'outre-mer existants de la cette Amérique ont jusqu'ici dépassé ses possibilités qu'il peut plus ne satisfaire les besoins domestiques de sa propre population.
Il est probable que ce renouvellement de multilatéralisme s'exprime en approche plus constructive aux Nations Unies, comme un effort déterminé de réaliser une stratégie globale partagée sur le changement de climat. Ici, aussi, la promesse rhétorique ne peut être accompagnée d'action correspondante. La présidence d'Obama est susceptible d'accorder une priorité immédiate aux questions domestiques, particulièrement en raison de l'économie brusquement en chute qui a déjà causé une crise de crédit, logeant des forclusions, le chômage répandu, des déficits fiscaux énormes et un produit national en baisse. En conséquence, il serait actuellement presque impossible que n'importe quel chef politique rassemble la volonté politique requise pour affecter les ressources suffisantes pour traiter efficacement des défis globaux de long-gamme.
La situation américaine globale exige de plus en plus quelques mouvements structuraux sérieux, aussi bien que des rajustements cruciaux de la politique. Actuellement, il n'y a aucune indication qu'Obama ou ses conseillers pensent le long de ces lignes. Il n'y a aucune manière que les Etats-Unis peuvent vivre jusqu'à la promesse d'Obama ou, plus modestement, libre elle-même de ses difficultés courantes sans prendre au moins les mesures fondamentales suivantes : réduisant ses dépenses militaires par 50 pour cent, qui signifie la fermeture beaucoup de bases militaires étrangères, réduisant rigoureusement sa présence navale globale et finissant son programme de la défense nucléaire et la militarisation de l'espace ; il signifie également aller tout dehors pour le désarmement nucléaire et l'abandon de la contre-insurrection et des doctrines de préemption/préventives de guerre ; et il exigerait une variation brusque dans la politique économique d'une confiance dans le néo--libéralisme capital-orienté à un retour à la portée de l'usager à Keynesianism. Etant donné l'unlikelihood de se déplacer décisivement ces directions pendant cette première limite présidentielle d'Obama, il sera important d'abaisser des espérances afin d'éviter le cynisme et le désespoir. En même temps, les voix indépendantes critiques doivent continuer à attirer l'attention sur ces défis plus profonds.
Les implications d'une présidence d'Obama pour la Turquie sont la plupart du temps positives, particulièrement si elle prouve possible dans un avenir proche de finir la guerre de l'Irak et les tensions modérées avec l'Iran. Les initiatives régionales de la conduite actuelle en Turquie seront affirmées par Washington, et sont entièrement conformées à une augmentation prévue de l'encouragement de l'Amérique de maximiser le potentiel pour la coopération régionale et globale. À cet égard, les initiatives créatrices de la Turquie en réponse à l'autoritarisme russe dans la région caspienne et son effort excellent continu de faciliter des négociations de paix de l'Israel-Syrie seront probablement bien accueillis par la conduite d'Obama car des manières de partager de plus en plus ses fardeaux de politique étrangère sur une base régionale. Si cette interprétation s'avère être précise, elle prêtera la crédibilité importante à la promesse d'Obama de travailler inlassablement pour réaliser un monde plus bloqué, plus paisible, juste et soutenable.
todayszaman
--------------------------------------------------------------------------------
Le *Richard Falk est professeur honoraire du droit et de la pratique internationaux à l'université de Princeton.
Victoria histórica de Barack Obama (2)
Automatically translated into Spanish thanks to WorldLingo
Por la victoria presidencial
de RICHARD FALK* Barack Obama, sobretodo, señalada al mundo una buena voluntad americana de negar el militarist y el unilateralist de Bush se acerca a la política global.
Tiempo dirá, pero qué ahora prevalece es un humor sin precedente de expectativas altas y felices. Las ediciones de política extranjera más inmediatas se refieren a la guerra en terror, y cómo retirarse de Iraq y alcanzar estabilidad en Afganistán. Obama está siendo desafiado simultáneamente por una situación de la seguridad que deteriora en Afganistán que incluya el renacimiento del Taliban, un gobierno central débil en Kabul y las dificultades políticas del montaje de ocuparse de las fuerzas fronterizas hostiles situadas en Paquistán.
Cuál es el más molesto sobre la perspectiva de acordar la atención renovada a Afganistán es su confianza aparentemente uncritical en la doctrina del counterinsurgency para promover intereses americanos en un país extranjero distante. Generador. David Petraeus ha reformado doctrina y práctica del counterinsurgency de las maneras inteligentes que exhiben un aprecio más sensible de la necesidad de fuerzas militares americanas al triunfo sobre la población y sean respetuosas hacia la cultura y la religión indígenas, pero es counterinsurgency inmóvil. Es decir, sigue siendo una intervención en la vida política interna al lado de las fuerzas militares extranjeras, que es inevitable una afrenta a las derechas soberanas en una era poste-colonial de relaciones internacionales. En términos prácticos, esto significa que una porción substancial de la gente afgana verá probablemente la empresa americana en su país con la suspicacia y la hostilidad, y es probable ser de apoyo de esfuerzos de la resistencia. No hay duda que el régimen anterior de Taliban era opresivo, al igual que régimen de Saddam Hussein, pero todavía sigue siendo altamente cuestionable si una política sostenible de la emancipación se puede alcanzar por medios militares, y el esfuerzo hacer así que es en el mejor de los casos extremadamente costoso y destructivo, y aterriza a menudo fuerzas que intervienen en un quagmire.
Ésta es la lección de eliminación de la derrota americana en Vietnam, que tiene todavía ser aprendido por el establecimiento de la política extranjera. Qué se ha procurado repetidamente otra vez es pellizcar el pensamiento y la práctica del counterinsurgency para hacer que tiene éxito. Será trágico si la presidencia de Obama se atrapa en los campos de batalla del counterinsurgency de Afganistán. Sería una cosa para montar un desafío limitado a la presencia del al-Qaeda en Afganistán y Paquistán, pero absolutamente otra para emprender la reestructuración política de un estado extranjero. Debe chastening para reflejar sobre el hecho de que el imperio británico, e incluso el estado soviético con su frontera común, fallada en sus tentativas resueltas de controlar el destino político de Afganistán. Será tan triste si la promesa de la presidencia de Obama se malgasta como resultado de una escalada equivocada e imprudente de ambiciones americanas en Afganistán.
La otra preocupación inmediata por la presidencia de Obama será Irán. Obama fue criticado mucho durante la campaña presidencial para que su preparación anunciada satisfaga con a líderes de estados hostiles, incluyendo Irán, sin condiciones previas. Permanece ser visto si Obama arriesgará su reputación internacional actualmente fuerte arreglando una reunión temprana con presidente Mahmoud Ahmadinejad, dedicado especialmente a asegurarse de que el programa nuclear de Irán no termina encima de producir las armas nucleares. Tal diplomacia representaría un juego por ambas partes. Si es acertado, demostrará la sabiduría del acercamiento de Obama, y podría ser el comienzo de un acercamiento regional que anima a la paz y de la seguridad en el Oriente Medio, especialmente si va el retiro de Iraq adelante con éxito y aun más si Irán ayuda a mantener Iraq estable durante el retiro de fuerzas americanas. Pero si tal iniciativa vacila, como se parece lejos más probable, después él erosionará la capacidad de Obama de traer alrededor de un cambio total en la política extranjera americana, y podría incluso conducir a las tensiones regionales aumentadas, arriesgando ensanchar de la zona de la guerra.
Una excelente oportunidad para la presidencia de Obama es abrir de nuevo la cuestión del desarme nuclear. Los ataques atómicos contra Hiroshima y Nagasaki en 1945 líderes asustados del mundo sobre el futuro y creados una resolución momentánea para encontrar maneras de asegurarse de que estas armas nunca serían desarrolladas más lejos o utilizadas otra vez. Esta resolución pronto fue disipada por la rivalidad de la guerra fría, que se expresó en parte a través de una carrera de armamentos de la superpotencia, así como por la adquisición gradual del armamento nuclear por los países adicionales. No puesto que el final de la Segunda Guerra Mundial allí ha sido una realización tal como en el presente que el futuro de la orden del mundo es amenazado seriamente por la existencia y la extensión de estas últimas armas de la destrucción total.
Favorecer el desarme nuclear en el siglo XXI temprano es no más justo una demanda del movimiento de la paz que no se tome seriamente en círculos gubernamentales. El desarme nuclear ha sido endosado recientemente por varias figuras políticas americanas eminentes y conservadoras: El Henrio Kissinger, la secretaria del estado republicana anterior George Shultz, la secretaria de la defensa democrática anterior Guillermo Perry y la silla anterior del senado armaron SAM Nunn del comité de las fuerzas. Su razonamiento se dispone en dos artículos en común sidos autor publicados en Wall Street Journal que se presupongan en un acercamiento del realista a la seguridad global y sean formados por una preocupación con satisfacer intereses nacionales americanos. Discuten que la erosión gradual del régimen de la no proliferación haga la posesión de armas nucleares por más peligroso lejano de Estados Unidos el que los riesgos asociados a su eliminación por reducciones negociadas y supervisadas. Obama y Juan McCain expresaron la ayuda general para un mundo libre de las armas nucleares, pero sin proponer ningunos específicos. Muchos observadores de la escena internacional puesto que el derrumbamiento soviético se ha preocupado de tales armas que caían en las manos de extremistas políticos vía el mercado negro o con hurto, dados especialmente los “nukes flojos” contuvieron en el arsenal mal guardado de Rusia de armas nucleares. Similar se preocupa han acompañado especulaciones que el gobierno de Paquistán nuclear se pudo asumir el control por los elementos políticos con acoplamientos fuertes a los extremistas.
Una conferencia de armas nucleares
No hay duda de que una llamada de Obama para una conferencia importante de los estados de las armas nucleares con el fin de alcanzar el desarme nuclear total durante uno o dos décadas generaría endosos fuertes de la mayoría de los gobiernos y gran entusiasmo en los pueblos. Por supuesto, la realización de un consenso entre los ocho estados de las nuclear-armas no será fácil, pero el esfuerzo de hacer así pues, si genuino fue promovido por los Estados Unidos, sería de mérito. , Al mismo tiempo, ayudaría a Obama para sostener su pie en la alta tierra moral de los asuntos del mundo incluso si el esfuerzo se empantana por desacuerdos. Poner colmo nuclear del desarme en la agenda americana de la política también proveería de la sociedad civil global una causa del activista con súplica transnacional amplia.
Un mundo multi-polar
Hay actualmente porciones del comentario que reconocen el paisaje geopolítico que cambia: la subida de China y la India, una Rusia renaciente, la fuerza colectiva de la unión europea y hacia la izquierda la inclinación de América latina. El momento unipolar de los años 90 ha pasado claramente, y se parece probablemente que la presidencia de Obama saldrá de su manera de afirmar su reconocimiento de un mundo multi-polar. También exhibirá una confianza lejos más activa en los mecanismos de la cooperación internacional que ha sido el caso estos últimos años. La dirección de Obama también esperanzadamente hará su mejor para evitar presiones de restablecer la guerra fría, al igual que evidente en la llamada neoconservative para la defensa de Georgia el pasado mes de agosto, o en su advertencia del comienzo de una nueva fase de las relaciones internacionales basadas en gran rivalidad de la energía. Una tendencia generalmente esperanzada en los asuntos del mundo, iniciados por Europa, es la subida de regionalismo en Asia, América latina y África, que podría producir las nuevas formas de cooperación y de mantenimiento de la paz que pudieron animar a Washington que acepte una presencia global más modesta, que alternadamente comenzaría el proceso difícil de reconocer las comisiones de ultramar existentes de esa América outrun hasta ahora sus capacidades que puede resolver no más las necesidades domésticas de su propia población.
Es probable que esta renovación del multilateralism se exprese en un acercamiento más constructivo a los Naciones Unidas, tan bien como un esfuerzo resuelto de alcanzar una estrategia global compartida en cambio del clima. Aquí, la promesa retórica no se puede acompañar también por la acción correspondiente. La presidencia de Obama es probable dar una prioridad inmediata a las ediciones domésticas, especialmente debido a la economía agudamente descendente que ha causado ya una crisis del crédito, conteniendo ejecuciones de una hipoteca, el desempleo extenso, el déficit fiscal enorme y un producto nacional que declinaba. Consecuentemente, sería actualmente casi imposible que cualquier líder político convoque la voluntad política necesitada para destinar suficientes recursos para ocuparse con eficacia de desafíos globales de la largo-gama.
La situación americana total requiere cada vez más algunos movimientos estructurales serios, así como reajustes cruciales de la política. Actualmente, no hay indicación que u Obama o sus consejeros está pensando a lo largo de estas líneas. No hay manera que los Estados Unidos pueden vivir hasta la promesa o, más modesto, libre sí mismo de Obama de sus dificultades actuales sin por lo menos tomar las medidas fundamentales siguientes: reduciendo sus gastos militares por 50 por ciento, que significa el cierre de muchas bases militares extranjeras, drástico reduciendo su presencia naval global y terminando su programa de la defensa nuclear y del militarization del espacio; también significa ir todo hacia fuera para el desarme nuclear y el abandono del counterinsurgency y de las doctrinas con derecho preferente/preventivas de la guerra; y requeriría una cambio precipitada en la política económica de una confianza en neo-liberalismo capital-orientado a una vuelta orientada al uso cómodo a Keynesianism. Dado el unlikelihood de la mudanza decisivo en estas direcciones durante este primer término presidencial de Obama, será importante bajar expectativas para evitar cinismo y la desesperación. Al mismo tiempo, las voces independientes críticas deben continuar llamando la atención a estos desafíos más profundos.
Las implicaciones de una presidencia de Obama para Turquía son sobre todo positivas, especialmente si prueba posible en un futuro próximo terminar la guerra de Iraq y las tensiones moderadas con Irán. Las iniciativas regionales de la actual dirección en Turquía serán afirmadas por Washington, y son completamente constantes con un aumento previsto en el estímulo de América de maximizar el potencial para la cooperación regional y global. A este respecto, las iniciativas creativas de Turquía en respuesta a la asertividad rusa en la región caspia y su esfuerzo admirable en curso de facilitar negociaciones de la paz de Israel-Siria serán dados la bienvenida probablemente por la dirección de Obama pues las maneras de compartir cada vez más sus cargas de la política extranjera sobre una base regional. Si esta interpretación resulta ser exacta, prestará credibilidad importante a la promesa de Obama de trabajar incansable para alcanzar un mundo más seguro, más pacífico, justo y sostenible.
todayszaman
--------------------------------------------------------------------------------
El *Richard Falk es profesor honorario de derecho y de práctica internacionales en la universidad de Princeton.
Vittoria storica di Barack Obama (2)
Automatically translated into Italian thanks to WorldLingo
Dalla vittoria presidenziale
del RICHARD FALK* Barack Obama, soprattutto, segnalata al mondo una compiacenza americana rinnegare il militarist e il unilateralist di Bush si avvicina a alla politica globale.
Chi vivrà vedrà, ma che cosa ora prevale è un umore senza precedente di alte ed aspettative felici. Gli aspetti politici stranieri più immediati interessano la guerra con terrore e come ritirarsi da Irak e realizzare la stabilità nell'Afghanistan. Obama sta sfidando simultaneamente da una situazione deteriorantesi di sicurezza nell'Afghanistan che include la rinascita del Taliban, un'amministrazione centrale debole a Cabul e le difficoltà politiche del montaggio di dealing with le forze di frontiera ostili situate nel Pakistan.
Che cosa è il più noioso circa il prospetto di conciliare l'attenzione rinnovata nell'Afghanistan è il relativo ricorso apparentemente non critico alla dottrina del counterinsurgency per promuovere gli interessi americani in un paese straniero distante. Generatore. David Petraeus ha riformato la dottrina e la pratica del counterinsurgency nei sensi intelligenti che esibiscono un apprezzamento più sensibile del bisogno delle forze militari americane alla vittoria sopra la popolazione e sono rispettosi verso la coltura e la religione indigene, ma è counterinsurgency tranquillo. Cioè rimane un intervento nella vita politica interna dalle forze militari straniere, che è inevitabilmente un affront ai diritti sovrani in un'era alberino-coloniale dei rapporti internazionali. In pratica, questo significa che una parte notevole della gente afgana probabilmente osserverà l'impresa americana nel loro paese con sospetto ed ostilità ed è probabile essere di appoggio degli sforzi di resistenza. Ci è senza dubbio che il regime precedente di Taliban era oppressive, come era regime del Saddam Hussein, ma ancora rimane altamente discutibile se una politica sostenibile di emancipazione può essere realizzata attraverso i mezzi militari e lo sforzo da fare in modo da è nel migliore dei casi estremamente costoso e distruttivo e spesso atterra le forze d'intervento in un quagmire.
Ciò è la lezione d'esclusione della sconfitta americana nel Vietnam, che ha ancora essere imparato dall'istituzione di politica straniera. Che cosa è stato tentato ripetutamente ancora è di tweak pensare e la pratica del counterinsurgency in modo da farla riuscire. Sarà tragico se la presidenza di Obama si intrappola sui campi di battaglia del counterinsurgency dell'Afghanistan. Sarebbe una cosa per montare una sfida limitata alla presenza di Al-Qaeda nell'Afghanistan e nel Pakistan, ma abbastanza un altro per intraprendere la ristrutturazione politica di uno straniero dichiarano. Dovrebbe chastening per riflettere sul fatto che l'impero britannico e perfino il Soviet dichiarano con il relativo bordo comune, venuto a mancare nei loro tentativi risoluti di controllare il destino politico dell'Afghanistan. Sarà così triste se la promessa della presidenza di Obama è sperperata come conseguenza di un'escalation disorientata e sconsigliabile delle ambizioni americane nell'Afghanistan.
L'altra preoccupazione immediata per la presidenza di Obama sarà l'Iran. Obama molto è stato criticato durante la campagna presidenziale affinchè la sua prontezza annunciata venga a contatto dei capi di ostile dichiara, compreso l'Iran, senza presupposti. Rimane essere visto se Obama rischierà la sua reputazione internazionale attualmente forte organizzando una riunione iniziale con il presidente Mahmoud Ahmadinejad, dedicato particolarmente ad accertarsi che il programma nucleare dell'Iran non si concluda sul produrre le armi nucleari. Tale diplomazia rappresenterebbe un gioco da entrambi i partiti. Se riuscito, dimostrerà la saggezza del metodo del Obama e potrebbe essere l'inizio di un metodo regionale consigliante a pace e di una sicurezza nel Medio Oriente, particolarmente se il ritiro di Irak va in avanti con successo ed ancor più se l'Iran contribuisce a mantenere Irak stabile durante la rimozione delle forze americane. Ma se una tal iniziativa esita, come sembra molto più probabile, quindi esso corroderà la capacità del Obama di determinare un cambiamento generale nella politica straniera americana e potrebbe persino condurre ai tensionamenti regionali intensificati, rischianti un allargamento della zona di guerra.
Un'occasione dorata per la presidenza di Obama è di riaprire la domanda del disarmo nucleare. Gli attacchi atomici ad Hiroshima ed a Nagasaki in 1945 frightened i capi del mondo circa il futuro ed hanno generato una risoluzione momentanea per trovare i sensi accertarsi che queste armi non fossero sviluppate mai più ulteriormente o fossero utilizzate ancora. Questa risoluzione presto è stata dissipata tramite la rivalità di guerra fredda, che si è espressa in la parte attraverso una corsa di armi del superpower, così come tramite l'acquisto graduale di armamento nucleare dai paesi supplementari. Non poiché la conclusione della seconda guerra mondiale là è stata una realizzazione come al presente che il futuro di ordine del mondo è minacciato severamente dall'esistenza e dalla diffusione di queste ultime armi di distruzione totale.
Il favoreggiamento del disarmo nucleare nel ventunesimo secolo in anticipo non è più giusto una richiesta del movimento di pace che non è presa seriamente nei cerchi governativi. Il disarmo nucleare recentemente è stato firmato da parecchie figure politiche americane eminenti e conservatrici: Il Henry Kissinger, ex ministro repubblicano George Shultz, ex segretaria di difesa democratica William Perry e sedia precedente del SAM Nunn del comitato delle forze munito senato. Il loro ragionamento è disposto in due articoli insieme creati pubblicati in Wall Street Journal che sono premessi su un metodo di realist a sicurezza globale e sono modellati da una preoccupazione con il compimento degli interessi nazionali americani. Sostengono che l'erosione graduale del regime di non proliferazione fa il possesso delle armi nucleari dal molto più pericoloso degli Stati Uniti dei rischi connessi con la loro eliminazione via le riduzioni negoziate e controllate. Sia Obama che John McCain hanno espresso l'appoggio generale per un mondo esente dalle armi nucleari, ma senza proporre alcuni specifics. Molti osservatori della scena internazionale poiché il crollo sovietico si è preoccupato per tali armi che cadono nelle mani degli estremisti politici via il mercato nero o con il furto, dati particolarmente “i nukes allentati„ contenuti nell'arsenale male custodito della Russia delle armi nucleari. Simile si preoccupa hanno accompagnato le speculazioni che il governo del Pakistan nucleare potrebbe essere rilevato dagli elementi politici con i collegamenti forti agli estremisti.
Un congresso delle armi nucleari
Non c'è dubbio che una richiesta di Obama per un congresso importante delle armi nucleari dichiari allo scopo di realizzare il disarmo nucleare totale durante una o due decade genererebbe le approvazioni forti dalla maggior parte dei governi e l'entusiasmo grande ai grassroots. Naturalmente, realizzando un consenso fra le otto nucleare-armi dichiara non sarà facile, ma lo sforzo fare così, se genuino promosso dagli Stati Uniti, sarebbe utile. , Allo stesso tempo, aiuterebbe Obama per sostenere il suo basamento sull'alta terra morale degli affari del mondo persino se lo sforzo è impantanato dai disaccordi. Mettendo il high nucleare di disarmo sull'ordine del giorno americano di politica inoltre fornirebbe alla società civile globale una causa dell'attivista con appello sopranazionale largo.
Un mondo multi-polar
Ci sono attualmente lotti del commento che riconoscono il paesaggio geopolitico cambiante: l'aumento della Cina e l'India, la Russia rinascente, la forza collettiva di Unione Europea e leftward l'inclinazione dell'america latina. Il momento uni-polar degli anni 90 ha passato chiaramente e sembra probabilmente che la presidenza di Obama uscirà del relativo senso affermare il relativo riconoscimento di un mondo multi-polar. Inoltre esibirà un ricorso molto più attivo ai meccanismi della cooperazione internazionale è stato del caso negli ultimi anni. La direzione di Obama inoltre eventualmente farà il relativo la cosa migliore per evitare le pressioni fare rivivere la guerra fredda, come era evidente nella richiesta neoconservative per la difesa della Georgia agosto scorso, o nel relativo avvertimento dell'inizio di nuova fase dei rapporti internazionali ha basato su rivalità grande di alimentazione. Una tendenza generalmente promettente negli affari del mondo, pionieristici a da Europa, è l'aumento del regionalism in Asia, america latina e l'Africa, in grado di produrre nuove forme della cooperazione e del mantenimento della pace che potrebbero consigliare a Washington accettare una presenza globale più modesta, che a loro volta comincerebbe il processo difficile di riconoscimento degli impegni d'oltremare esistenti della quell'America finora outrun le relative possibilità che può più non soddisfare le esigenze domestiche della relativa propria popolazione.
È probabile che questo rinnovamento del multilateralism si esprimerà in un metodo più costruttivo alle Nazioni Unite, come pure uno sforzo risoluto realizzare una strategia globale comune sul cambiamento di clima. Qui, anche, la promessa retorica non può essere accompagnata tramite azione corrispondente. La presidenza di Obama è probabile dare una priorità immediata alle edizioni domestiche, particolarmente in considerazione dell'economia acutamente cadente che già ha causato una crisi di accreditamento, alloggiante i preclusioni, la disoccupazione diffusa, i deficit fiscali enormi e un prodotto nazionale declinante. Di conseguenza, attualmente sarebbe quasi impossible affinchè tutto il capo politico raduni il politico politica stato necessario per allocare le risorse sufficienti per occuparsi efficacemente delle sfide globali della lungo-gamma.
La situazione americana generale sempre più richiede alcuni movimenti strutturali serii, così come i riaggiustamenti cruciali della politica. Attualmente, non ci è indicazione che Obama o i suoi consiglieri sta pensando seguendo queste linee. Non ci è senso che gli Stati Uniti possono vivere più modestamente fino alla promessa o, libero in se di Obama dalle relative difficoltà correnti senza almeno prendere le seguenti misure basilari: riducendo i relativi dispendii militari da 50 per cento, che significa la chiusura molte basi militari straniere, drasticamente riducendo la relativa presenza navale globale e concludendo il relativo programma di difesa nucleare e del militarization di spazio; inoltre significa andare tutto fuori per il disarmo nucleare e l'abbandono del counterinsurgency e dottrine preemptive/preventive di guerra; e richiederebbe una variazione brusca nella politica economica da un ricorso aneo-liberalism capitale-orientato ad un ritorno idealizzato per facilitarne l'uso da parte dell'utente a Keynesianism. Dato il unlikelihood di muoversi decisivamente in questi sensi durante questo primo termine presidenziale di Obama, sarà importante abbassare le aspettative in modo da evitare il cynicism e la disperazione. Allo stesso tempo, le voci indipendenti critiche devono continuare a denominare l'attenzione a queste sfide più profonde.
Le implicazioni di una presidenza di Obama per la Turchia sono principalmente positive, particolarmente se dimostra possibile nell'immediato futuro concludere la guerra di Irak ed i tensionamenti moderati con l'Iran. Le iniziative regionali della direzione attuale in Turchia saranno affermate da Washington e sono completamente costanti con un aumento previsto nell'incoraggiamento dell'America di elevazione del potenziale per la cooperazione regionale e globale. A tale riguardo, le iniziative creative della Turchia in risposta a assertiveness russo nella regione caspica ed il relativo sforzo eccellente continuo facilitare le trattative di pace della Israele-Siria probabilmente saranno accolti favorevolmente dalla direzione di Obama poichè sensi sempre più ripartire le relative difficoltà di politica straniera su una base regionale. Se questa interpretazione risulta essere esatta, presterà la credibilità importante alla promessa del Obama lavorare instancabile per realizzare un mondo più sicuro, più pacifico, giusto e sostenibile.
todayszaman
--------------------------------------------------------------------------------
Il *Richard Falk è professore emeritus di diritto e di pratica internazionali all'università di Princeton.
Barack Obamas historischer Sieg (2)
Automatically translated into German thanks to WorldLingo
Durch RICHARD FALK*
Barack Obamas den Präsidentensieg zur Welt einer amerikanischen Bereitwilligkeit vor allem signalisiert, Bush militarist und unilateralist nähert sich abzulehnen zur globalen Politik.
Zeit erklärt, aber was jetzt vorherscht, ist eine beispiellose Stimmung der hohen und glücklichen Erwartungen. Die sofortigsten fremden politischen Streitpunkte betreffen den Krieg auf Terror und wie man vom Irak zurücktritt und Stabilität in Afghanistan erzielt. Obama wird gleichzeitig durch eine verschlechternde Sicherheit Situation in Afghanistan herausgefordert, das die Wiederbelebung des Taliban, eine schwache Zentralverwaltung in Kabul und die politischen Schwierigkeiten der Montage des Beschäftigens die feindlichen Wechselkräfte einschließt, die in Pakistan gelegen sind.
Was über die Aussicht des Übereinstimmens der erneuerten Aufmerksamkeit nach Afghanistan am unangenehmsten ist, ist sein scheinbar unkritisches Vertrauen auf der Gegenaufstandlehre, zum der amerikanischen Interessen an einem entfernten Ausland zu fördern. Generator. David Petraeus hat Gegenaufstandlehre und -praxis in den intelligenten Weisen verbessert, die eine empfindlichere Anerkennung der Notwendigkeit der amerikanischen militärischen Kräfte zum Gewinn über der Bevölkerung ausstellen und in Richtung zur eingeborenen Kultur und zur Religion respektvoll sind, aber es ist ruhiger Gegenaufstand. Das heißt, bleibt es eine Intervention im internen politischen Leben durch fremde militärische Kräfte, das unvermeidlich eine Beleidigung rechts souveräne in einer Pfosten-Kolonialära der internationalen Relationen ist. Praktisch gesehen bedeutet dieses, daß ein erheblicher Teil der afghanischen Leute vermutlich die amerikanische übernahme in ihrem Land mit Misstrauen und Feindseligkeit ansieht, und ist wahrscheinlich, von den Widerstand Bemühungen unterstützend zu sein. Es gibt keinen Zweifel, daß das ehemalige Taliban Regime bedrückend war, wie war Regime Saddam Husseins, aber zu tun noch bleibt in hohem Grade fraglich, ob eine stützbare Politik der Emanzipation mit militärischen Mitteln erzielt werden kann, und die Bemühung also ist bestenfalls extrem teuer und zerstörend und landet häufig intervenierende Kräfte in einem Morast.
Dieses ist die überlaufende Lektion der amerikanischen Niederlage in Vietnam, das, hat durch die Einrichtung der fremden Politik schon erlernt zu werden. Was über und über wieder versucht worden ist, ist, das Gegenaufstanddenken und -praxis zu zwicken, um sie folgen zu lassen. Es ist tragisch, wenn der Obama Vorsitz auf den Gegenaufstand-Schlachtfeldern von Afghanistan sich einschließt. Es würde eine Sache sein, zum einer begrenzten Herausforderung zur Al-Qaeda Anwesenheit in Afghanistan und in Pakistan anzubringen, aber durchaus andere, um sich das politische Umstrukturieren eines fremden Zustandes aufzunehmen. Es sollte zügeln, um nach der Tatsache daß das britische Reich und sogar dem sowjetischen Zustand mit seinem allgemeinen Rand zu reflektieren, verlassen in ihren entschlossenen Versuchen, das politische Schicksal von Afghanistan zu steuern. Es ist so traurig, wenn die Versprechung des Obama Vorsitzes resultierend aus einer irregeführten und unklugen Eskalation des amerikanischen Ehrgeizes in Afghanistan verschwendet wird.
Das andere sofortige Interesse für den Obama Vorsitz ist der Iran. Obama wurde viel während der Präsidentenkampagne kritisiert, damit seine verkündete Schnelligkeit Führer der feindlichen Zustände, einschließlich den Iran, ohne Vorbedingungen trifft. Es bleibt gesehen zu werden, ob Obama sein z.Z. starkes internationales Renommee riskiert, indem er eine frühe Sitzung mit Präsidenten Mahmoud Ahmadinejad ordnet, besonders gewidmet dem Sicherstellen, daß des Irans Kernprogramm nicht herauf das Produzieren der Kernwaffen beendet. Solche Diplomatie würde ein Glücksspiel durch beide Parteien darstellen. Wenn erfolgreich, zeigt es die Klugheit von Annäherung Obamas und könnte der Anfang einer anregenden regionalen Annäherung zum Frieden sein und der Sicherheit im Mittlere Osten, besonders wenn die der Irak Zurücknahme vorwärts erfolgreich und umso mehr geht, wenn der Iran hilft, den Irak beständig zu halten während des Abbaus der amerikanischen Kräfte. Aber, wenn solch eine Initiative schwankt, wie scheint weit wahrscheinlicher, dann es frißt die Kapazität Obamas ab, eine ungefähr gesamte änderung in der amerikanischen fremden Politik zu holen, und sie könnte zu die erhöhten regionalen Spannungen sogar führen und ein Verbreitern der Kriegzone riskieren.
Eine günstige Gelegenheit für den Obama Vorsitz ist, die Frage der Kernabrüstung wieder zu öffnen. Die Atomangriffe auf Hiroschima und Nagasaki in 1945 erschraken Weltführer über die Zukunft und verursachten einen momentanen Beschluß, um Wege zu finden, sicherzugehen, daß diese Waffen nie weiter entwickelt würden oder wieder benutzt. Dieser Beschluß wurde bald durch die Rivalität des kalten Krieges, die im Teil durch einen SuperpowerRüstungswettlauf sich ausdrückte, sowie durch den stufenweisen Erwerb von Kernkampfmittel durch zusätzliche Länder zerstreut. Nicht da das Ende des Zweiten Weltkrieges dort eine solche Realisierung wie am Geschenk gewesen ist, daß die Zukunft des Weltauftrages streng durch das Bestehen und die Verbreitung dieser entscheidenden Waffen der Massenzerstörung bedroht wird.
Kernabrüstung im frühen 21. Jahrhundert zu bevorzugen ist nicht mehr eine Friedensbewegung Nachfrage gerecht, die ernst nicht in den Regierungskreisen genommen wird. Kernabrüstung ist vor kurzem durch einige hervorragende und konservative amerikanische politische Abbildungen indossiert worden: Henry Kissinger, ehemaliger republikanischer Staatssekretär George Shultz, ehemaliger demokratischer Minister fuer Verteidigung William Perry und ehemaliger Stuhl des Senats bewaffneten Kraft-Ausschuss-SAM Nunn. Ihre Argumentation wird in zwei gemeinsam geschriebenen Artikeln festgelegt, die in Wall Street Journal veröffentlicht werden, deren auf einer Realistannäherung an globale Sicherheit gemacht werden und durch eine Hauptbeschäftigung mit der Erfüllung der amerikanischen Staatsinteressen geformt. Sie argumentieren, daß die stufenweise Abnutzung des Nichtverbreitungregimes den Besitz von den Kernwaffen durch die Vereinigte Staaten weite gefährlichere als die Gefahren bildet, die mit ihrer Beseitigung über über die verhandelten und überwachten Verkleinerungen verbunden sind. drückten Obama und John McCain allgemeine Unterstützung für eine Welt aus, die von den Kernwaffen, aber frei ist, ohne irgendwelche Besonderen vorzuschlagen. Viele Beobachter der internationalen Szene, da der sowjetische Einsturz sich um solche Waffen gesorgt haben, die in die Hände der politischen Extremisten über den Schwarzmarkt oder durch Diebstahl fallen, die „losen nukes“ besonders gegeben enthalten in Rußlands schlecht vorsichtigem Arsenal der Kernwaffen. Ähnlich sorgt sich haben begleitet Betrachtungen, daß die Regierung von Kernpakistan durch politische Elemente mit starken Verbindungen zu den Extremisten übernommen werden konnte.
Eine Konferenz der Kernwaffen
Es besteht kaum Zweifel, daß ein Obama Anruf für eine Hauptkonferenz der Kernwaffezustände, mit dem Ziel das Erzielen von Gesamtkernabrüstung über eine Zeitdauer von ein oder zwei Dekaden, starke Aufschriften von den meisten Regierungen und große Begeisterung an der Basis erzeugen würde. Selbstverständlich eine übereinstimmung unter den acht Kern-waffen Zuständen ist zu erzielen nicht einfach, aber die Bemühung, so zu tun, wenn sie echt durch die Vereinigten Staaten gefördert wird, würde lohnend sein. Es würde gleichzeitig Obama helfen, seine Fußnote aus den moralischen hohen Grund der Weltangelegenheiten zu unterstützen, sogar die Bemühung werden versunken durch Widersprüche wenn. Das Setzen der Kernabrüstung Höhe auf die amerikanische Politiktagesordnung würde auch globale Zivilgesellschaft mit einer Aktivist Ursache mit breitem übernationalem Anklang versehen.
Eine mehrpolige Welt
Es gibt zur Zeit die Lose des Kommentars die ändernde geopolitische Landschaft bestätigend: der Aufstieg von China und Indien, wieder auflebendes Rußland, Kollektivkraft des europäischen Anschlußes und leftward Neigung von lateinischem Amerika. Offenbar hat der unipolare Moment der neunziger Jahre überschritten, und es scheint wahrscheinlich, daß der Obama Vorsitz von seiner Weise, seine Anerkennung einer mehrpoligen Welt zu bestätigen erlischt. Es stellt auch ein weit aktiveres Vertrauen auf den Einheiten der internationalen Mitarbeit aus, als ist der Fall in den letzten Jahren gewesen. Die Obama Führung auch tut hoffnungsvoll sein bestes, um Druck zu vermeiden, den kalten Krieg offensichtlich, wie im neoconservative Anruf für die Verteidigung von Georgia letzter August, oder in seiner Warnung des Anfangs einer neuen Phase der internationalen Relationen wieder zu beleben, die auf großer Energie Rivalität basieren. Eine im Allgemeinen hoffnungsvolle Tendenz in den Weltangelegenheiten, vorangegangen durch Europa, ist der Aufstieg von regionalism in Asien, lateinisches Amerika und Afrika, das produzieren könnte, neue Formen von Mitarbeit und von Friedenssicherung, die Washington anregen konnten, eine bescheidenere globale Anwesenheit anzunehmen, die der Reihe nach den schwierigen Prozeß des Bestätigens dieses Amerikas von bestehenden überseeverpflichtungen anfangen würde, hat bis jetzt seine Fähigkeiten überholt, daß er die inländischen Bedürfnisse seiner eigenen Bevölkerung nicht mehr erfüllen kann.
Es ist wahrscheinlich, daß diese Erneuerung von multilateralism in einer konstruktiveren Annäherung zu den Nationen, sowie eine entschlossene Bemühung, eine geteilte globale Strategie auf Klimaänderung zu erzielen sich ausdrückt. Hier auch kann rhetorische Versprechung möglicherweise nicht von entsprechender Tätigkeit begleitet werden. Der Obama Vorsitz ist wahrscheinlich, eine sofortige Priorität zu den inländischen Ausgaben, besonders angesichts der scharf fallenden Wirtschaft zu geben, die bereits eine Gutschriftkrise verursacht hat und gerichtliche Verfallserklärungen, weitverbreitete Arbeitslosigkeit, sehr großes steuerliches Defizit und ein abfallendes nationales Produkt untergebracht. Infolgedessen würde es z.Z. fast unmöglich für jeden politischen Führer sein, den politischen Willen zusammenzurufen, der benötigt wurde, um genügende Betriebsmittel festzulegen, um Langstrecke globale Herausforderungen effektiv zu beschäftigen.
Die gesamte amerikanische Situation erfordert in zunehmendem Maße einige ernste strukturelle Bewegungen, sowie entscheidende Nachjustierungen von Politik. Zur Zeit gibt es keine Anzeige, die entweder Obama oder seine Berater entlang diesen Linien denken. Es gibt keine Weise, daß die Vereinigten Staaten bis zur Obama Versprechung oder, frei selbst bescheidener leben können von seinen gegenwärtigen Schwierigkeiten, ohne die folgenden grundlegenden Schritte mindestens zu unternehmen: seine militärischen Aufwendungen um 50 Prozent verringern, das das Schließen vieler fremder militärischer Unterseiten bedeutet, drastisch verringert seine globale Marineanwesenheit und beendet sein Programm der Kernverteidigung und der Militarisierung des Raumes; es bedeutet auch alle für Kernabrüstung und das Aufgeben des Gegenaufstands und der Vorkaufs-/vorbeugenden Krieglehren herausgehen; und es würde eine plötzliche Verschiebung in der Wirtschaftspolitik von einem Vertrauen auf Haupt-orientiertem Neo-liberalismus zu einer personenorientierten Rückkehr zu Keynesianism erfordern. Das unlikelihood von in diese Richtungen während dieser ersten Obama Präsidentenzeitdauer entscheidend bewegen gegeben, ist es wichtig, Erwartungen zu senken, um Zynismus und Verzweiflung zu vermeiden. Gleichzeitig müssen kritische unabhängige Stimmen fortfahren, Aufmerksamkeit auf diese tieferen Herausforderungen zu lenken.
Die Implikationen eines Obama Vorsitzes für die Türkei sind meistens positiv, besonders wenn sie mögliches in naher Zukunft prüft, den der Irak Krieg und die gemäßigten Spannungen mit dem Iran zu beenden. Die regionalen Initiativen der anwesenden Führung in der Türkei werden durch Washington bestätigt, und sind mit einer erwarteten Zunahme der Ermutigung Amerikas der Maximierung des Potentials für regionale und globale Mitarbeit völlig gleichbleibend. In dieser Hinsicht der Türkei werden kreative Initiativen in Erwiderung auf russische Selbstsicherheit in der kaspischen Region und seine fortwährende bewundernswerte Bemühung, Israel-Syrien Friedensvermittlungen zu erleichtern wahrscheinlich durch die Obama Führung da Weisen, seine Belastungen der fremden Politik auf einer regionalen Grundlage in zunehmendem Maße zu teilen begrüßt. Wenn diese Deutung ausfällt, genau zu sein, verleiht sie wichtige Glaubwürdigkeit zur Versprechung Obamas, unermüdlich zu arbeiten, um eine sicherere, ruhigere, angemessene und stützbare Welt zu erzielen.
todayszaman
--------------------------------------------------------------------------------
*Richard Falk ist der Professor, der vom internationalen Gesetz und von der Praxis an der Princeton Universität emeritus ist.
Vitória historic de Barack Obama (2)
Automatically translated into Portuguese thanks to WorldLingo
Pela vitória presidencial
de RICHARD FALK* Barack Obama, sobretudo, sinalizou ao mundo um voluntariedade americano repudiate aproximações do militarist e do unilateralist de Bush à política global.
Tempo dirá, mas o que prevalece agora é um modo unprecedented de expectativas elevadas e felizes. As edições de política extrangeira as mais imediatas concernem a guerra no terror, e como retirar-se de Iraq e conseguir a estabilidade em Afeganistão. Obama está sendo desafiado simultaneamente por uma situação deteriorando-se da segurança em Afeganistão que inclui o revival do Taliban, um governo central fraco em Kabul e as dificuldades políticas da montagem de tratar das forças cross-border hostis situadas em Paquistão.
O que é o mais incômodo sobre o prospeto de concordar a atenção renovada a Afeganistão é seu reliance seemingly uncritical na doutrina do counterinsurgency para promover interesses americanos em um país extrangeiro distante. Gerador. David Petraeus reformou a doutrina e a prática do counterinsurgency nas maneiras inteligentes que exibem uma apreciação mais sensível da necessidade de forças militares americanas à vitória sobre a população e sejam respectful para a cultura e a religião indígenas, mas é counterinsurgency imóvel. Isto é, remanesce uma intervenção na vida política interna por forças militares extrangeiras, que é inevitàvel uma afronta às direita sovereign em uma era borne-colonial de relações internacionais. Em termos práticos, isto significa que uma parcela substancial dos povos Afghan verá provavelmente o empreendimento americano em seu país com suspeita e hostilidade, e é provável ser de suporte de esforços da resistência. Não há nenhuma dúvida que o regime anterior de Taliban era oppressive, como estava um regime de Saddam Hussein, mas ainda remanesce altamente questionável se uma política sustainable do emancipation pode ser conseguida por meios militares, e o esforço fazer assim que é no melhor dos casos extremamente caro e destrutivo, e aterra frequentemente forças de intervenção em um quagmire.
Esta é a lição cancelando da derrota americana em Vietnam, que tem ser aprendido ainda pelo estabelecimento da política extrangeira. O que foi tentado repetidamente outra vez é tweak pensar e prática do counterinsurgency para fazê-la suceder. Será trágico se o presidency de Obama se prender nos campos de batalha do counterinsurgency de Afeganistão. Seria uma coisa para montar um desafio limitado à presença do al-Qaeda em Afeganistão e em Paquistão, mas completamente outra para empreender restructuring político de um estado extrangeiro. Deve chastening para refletir em cima do fato que o império britânico, e mesmo do estado soviético com sua beira comum, falhada em suas tentativas determinadas de controlar o destiny político de Afeganistão. Será assim sad se a promessa do presidency de Obama squandered em conseqüência de um escalation misguided e unwise de ambições americanas em Afeganistão.
O outro interesse imediato para o presidency de Obama será Irã. Obama foi criticado muito durante a campanha presidencial para que sua prontidão anunciada encontre-se com líderes de estados hostis, including Irã, sem preconditions. Remanesce ser visto se Obama arriscará sua reputação internacional atualmente forte arranjando uma reunião adiantada com presidente Mahmoud Ahmadinejad, devotado especialmente a assegurar-se de que o programa nuclear de Irã não termine acima de produzir armas nucleares. Tal diplomacy representaria um gamble por ambos os partidos. Se bem sucedido, demonstrará a sabedoria da aproximação de Obama, e poderia ser o começo de uma aproximação regional incentivando à paz e da segurança em o Oriente Médio, especialmente se a retirada de Iraq for para a frente com sucesso e mais assim se Irã ajudar manter Iraq estável durante a remoção de forças americanas. Mas se tal iniciativa falters, como parece distante mais provável, a seguir ele corroerá a capacidade de Obama trazer aproximadamente uma mudança total na política extrangeira americana, e poderia mesmo conduzir às tensões regionais heightened, arriscando alargar-se da zona da guerra.
Uma oportunidade dourada para o presidency de Obama é reabrir a pergunta do disarmament nuclear. Os ataques atômicos em Hiroshima e em Nagasaki em 1945 frightened líderes do mundo sobre o futuro e criaram um resolve momentâneo para encontrar maneiras assegurar-se de que estas armas estivessem desenvolvidas nunca mais mais ou usadas outra vez. Este resolve foi dissipado logo pelo rivalry da guerra fria, que se expressou na parte através de uma raça de braços do superpower, as well as pela aquisição gradual do weaponry nuclear por países adicionais. Não desde que o fim da segunda guerra mundial foi lá um realization como no presente que o futuro da ordem do mundo está ameaçado severamente pela existência e pela propagação destas armas finais da destruição maciça.
Favorecer o disarmament nuclear no século XXI adiantado é já não justo uma demanda do movimento da paz que não seja feita exame seriamente em círculos governamentais. O disarmament nuclear tem sido endossado recentemente por diversas figuras políticas americanas eminentes e conservadoras: O Henry Kissinger, a secretária de estado republicana anterior George Shultz, a secretária de defesa democrática anterior William Perry e a cadeira anterior do Senate armaram Sam Nunn do comitê das forças. Seu raciocínio é determinado em dois artigos conjuntamente sidos o autor publicados em Wall Street Journal que são estabelecidos como premissa em uma aproximação do realist à segurança global e dados forma por um preoccupation com cumprir interesses nacionais americanos. Discutem que a erosão gradual do regime do non-proliferation faz a possessão de armas nucleares mais perigoso distante de Estados Unidos pelo do que os riscos associados com seu elimination por reduções negociadas e monitoradas. Obama e John McCain expressaram a sustentação geral para um mundo livre das armas nucleares, mas sem propôr nenhuns específicos. Muitos observadores da cena internacional desde que o colapso soviético se preocupou sobre tais armas que caem nas mãos de extremists políticos através do mercado preto ou com o roubo, dados especialmente “os nukes frouxos” contiveram no arsenal mal guardado de Rússia de armas nucleares. Similar preocupa-se acompanharam speculations que o governo de Paquistão nuclear pôde ser feito exame sobre por elementos políticos com ligações fortes aos extremists.
Uma conferência de armas nucleares
Há pouco a dúvida que uma chamada de Obama para uma conferência principal de estados das armas nucleares com a finalidade de conseguir o disarmament nuclear total sobre um período de uma ou dois décadas geraria endossos fortes de a maioria de governos e o entusiasmo grande nos grassroots. Naturalmente, conseguir um consenso entre os oito estados das nuclear-armas não será fácil, mas o esforço fazer assim, se promovido genuìna pelos Estados Unidos, seria de valor. , Ao mesmo tempo, ajudaria a Obama sustentar seu fundamento na terra elevada moral de casos do mundo se mesmo o esforço se transforma pena bogged por disagreements. Pôr a elevação nuclear do disarmament sobre a agenda americana da política forneceria também a sociedade civil global com uma causa da activista com apelação transnational larga.
Um mundo multipolar
Há nos lotes atuais do commentary que reconhecem o geo em mudança - paisagem política: a ascensão de China e India, uma Rússia resurgent, a força coletiva da união européia e leftward a inclinação de América Latin. Claramente o momento unipolar dos 1990s passou, e parece provavelmente que o presidency de Obama sairá de sua maneira afirmar seu recognition de um mundo multipolar. Exibirá também um reliance distante mais ativo nos mecanismos da cooperação internacional do que foi o caso em anos recentes. A liderança de Obama também fará esperançosamente seu mais melhor para evitar pressões revive a guerra fria, como era evidente na chamada neoconservative para a defesa de Geórgia último agosto, ou em seu aviso do começo de uma fase nova de relações internacionais baseou no rivalry grande do poder. Uma tendência geralmente esperançosa nos casos do mundo, abertos caminho por Europa, é a ascensão do regionalism em Ásia, América Latin e África, que poderia produzir os formulários novos da cooperação e do peacekeeping que puderam incentivar Washington aceitar uma presença global mais modesta, que por sua vez começasse o processo difícil de reconhecer compromissos ultramarinos existentes dessa América outrun assim distante suas potencialidades que pode já não se encontrar com as necessidades domésticas de sua própria população.
É provável que esta renovação do multilateralism se expressará em uma aproximação mais constructive às nações unidas, assim como um esforço determinado conseguir uma estratégia global compartilhada na mudança do clima. Aqui, demasiado, a promessa rhetorical não pode ser acompanhada pela ação correspondente. O presidency de Obama é provável dar uma prioridade imediata às edições domésticas, especialmente na vista da economia agudamente de queda que tem causado já uma crise do crédito, abrigando foreclosures, desemprego difundido, deficits fiscais enormes e um produto nacional declinando. Em conseqüência, seria atualmente quase impossível para todo o líder político chamar a vontade política necessitada cometer recursos suficientes para tratar eficazmente dos desafios globais da longo-escala.
A situação americana total requer cada vez mais alguns movimentos estruturais sérios, as well as readjustes cruciais da política. No presente, não há nenhuma indicação de que Obama ou seus conselheiros estão pensando ao longo destas linhas. Não há nenhuma maneira que os Estados Unidos podem viver até a promessa ou, mais modesta, livre própria de Obama de suas dificuldades atuais sem pelo menos fazer exame das seguintes etapas fundamentais: reduzindo suas despesas militares por 50 por cento, que significa o fechamento de muitas bases militares extrangeiras, dràstica reduzindo sua presença naval global e terminando seu programa da defesa nuclear e do militarization do espaço; significa também ir todo para fora para o disarmament nuclear e o abandono do counterinsurgency e doutrinas preemptive/preventivas da guerra; e requereria um deslocamento abrupto na política econômica de um reliance no neo-liberalism importante-orientado a um retorno people-oriented a Keynesianism. Dado o unlikelihood de mover-se decisively nestes sentidos durante este primeiro termo presidencial de Obama, será importante abaixar expectativas para evitar o cynicism e o desespero. Ao mesmo tempo, as vozes independentes críticas devem continuar a chamar a atenção a estes desafios mais profundos.
As implicações de um presidency de Obama para Turquia são na maior parte positivas, especialmente se provar possível no futuro próximo terminar a guerra de Iraq e as tensões moderadas com Irã. As iniciativas regionais da liderança atual em Turquia serão afirmadas por Washington, e são inteiramente consistentes com um aumento previsto no incentivo de América de maximizing o potencial para a cooperação regional e global. Neste respeito, as iniciativas creativas de Turquia em resposta ao assertiveness Russian na região Caspian e seu esforço admirable ongoing facilitar negociações da paz de Israel-Syria serão dados boas-vindas provavelmente pela liderança de Obama porque maneiras compartilhar cada vez mais de seus burdens da política extrangeira em uma base regional. Se esta interpretação girar para fora para ser exata, emprestará o credibility importante à promessa de Obama de trabalhar tirelessly para conseguir um mundo mais seguro, mais calmo, justo e sustainable.
todayszaman
--------------------------------------------------------------------------------
O *Richard Falk é professor emeritus da lei e da prática internacionais na universidade de Princeton.
Barack Obamas historisk seger (2)
Automatically translated into Swedish thanks to WorldLingo
Vid RICHARD FALK*
Barack Obamas den presidents- segern, signalerade framför allt till världen en amerikanvillighet som avfärdar den Bush militaristen, och unilateralisten att närma sig till global politik.
Ska Time berättar, men vad segrar nu, är en aldrig tidigare skådad mood av kicken och lyckliga förväntningar. Den mest omgående utrikespolitiken utfärdar bekymmer kriga på skräck, och hur man återtar från Irak och uppnår stabilitet i Afghanistan. Obama utmanas samtidigt av ett försämras säkerhetsläge i Afghanistan som inkluderar nypremiären av Talibanen, en svag centralregering i Kabul och de politiska svårigheterna för beslag av att handla med fientliga gränsöverskridande styrkor som lokaliseras i Pakistan.
Vad är mest bökig om utsikten av att stämma överens förnyad uppmärksamhet till Afghanistan, är dess seemingly uncritical tillit på counterinsurgencydoktrinen som främjar amerikan intresserar i ett avlägset utländskt land. Generator. David Petraeus har omdanat counterinsurgencydoktrin och övar i intelligent väg som ställer ut en känsligare gillande av behovet av amerikankrigsmaktar till segern över befolkningen och är respectful in mot den infödda kulturen och religionen, men det är den stilla counterinsurgencyen. Det är, det återstår ett ingripande i inre politiskt liv vid utländska krigsmaktar, som är oundvikligen en skymf till suveräna rätter i enkoloniinvånare era av landskampförbindelse. I praktiskt benämner, detta hjälpmedel som en väsentlighet portionr av det afghanska folket som antagligen ska, beskådar amerikanbegravningsbranschen i deras land med misstanke och hostilitet och är rimlig att vara understöd av motståndsförsök. Det finns inte något tvivel, att det gamlaTaliban styret var förtrycka, som var Saddam Hussein styre, men det stilla remains högt tvivelaktiga huruvida hållbar politik av emancipation kan uppnås av militärt hjälpmedel och försöket för att göra så är på bäst extremt dyrt och destruktivt och landar ofta ingripande styrkor i en sumpmark.
Denna är den förbigående kursen av amerikannederlag i Vietnam, som har ännu att vara lärt vid utrikespolitiketableringen. Vad har försökts över och över igen, är att tweak den tänkande counterinsurgencyen och att öva för att göra den att lyckas. Det ska är tragiskt, om den Obama presidentsämbetet fångar sig på counterinsurgencyslagfälten av Afghanistan. Det skulle är ett ting som monterar en inskränkt utmaning till al-Qaedanärvaroen i Afghanistan och Pakistan, men ganska another som företa sig den politiska omstruktureringen av ett utländskt, påstår. Det bör tygla för att reflektera på faktumet att det brittiska väldet och även det sovjetiska statligt med dess allmänning gränsar, missat i deras beslutsamma försök att kontrollera den politiska öden av Afghanistan. Det ska är så ledset, om löftet av den Obama presidentsämbetet squandereds som ett resultat av en misguided och oförståndig eskalering av amerikanambitioner i Afghanistan.
Det annat omgående bekymmer för den Obama presidentsämbetet ska är Iran. Obama kritiserades mycket under den presidents- aktionen för hans meddelade readiness att möta ledare av fientligt påstår, inklusive Iran, utan preconditions. Det återstår att ses att huruvida Obama att ska riskerar hans för närvarande starka landskampanseende genom att ordna ett tidig sortmöte med presidenten Mahmoud Ahmadinejad som ägnas speciellt till att se till att Iran kärn- program inte avslutar upp att producera kärnvapen. Skulle sådan diplomati föreställer en vågspel av båda partier. Om lyckat, ska det visar visheten av Obamas att närma sig och kunde vara starten av en regional uppmuntran att närma sig till fred och säkerhet i Mellanösten, om speciellt den Irak tillbakadraganden går framåtriktat lyckat och även så, om Iran hjälper till uppehälleIrak stall under borttagningen av amerikanstyrkor. Men, om sådan, stapplar en insats, som verkar långt mer sannolik, då ska den eroderar Obamas kapacitet att komma med om en total- ändring i amerikanutrikespolitik, och den kunde även leda till förhöjda regionala spänningar som riskerar en utvidgning av kriga, zonplanerar.
Ett guld- tillfälle för den Obama presidentsämbetet är att öppna ifrågasätta av kärn- nedrustning om igen. De atom- attackerna på Hiroshima och Nagasaki i 1945 skrämmde världsledare om framtiden och skapade ett ögonblickligt beslut att finna väg att se till att dessa vapen som aldrig skulle framkallas vidare eller används igen. Detta beslut skingrades snart av kalla krigetrivaliteten, som uttryckte sig i del till och med en superpowerkapprustning, as well as vid det gradvisa förvärvet av kärn- weaponry vid extra länder. Inte sedan avsluta av världen kriger, har II där varit ett sådan genomförande, som på gåvan, som framtiden av världen beställer, hotas strängt av existensen och spridningen av dessa ultimat vapen av samlas förstörelse.
Att favorisera kärn- nedrustning i det 21st århundradet för tidig sort är ej längre rättvist en fredrörelsebegäran som inte tas allvarligt i stats- cirklar. Kärn- nedrustning har för en tid sedan signerats av flera ansett, och den politiska konservativa amerikanen figurerar: Henry Kissinger, tidigare republikansk utrikesminister George Shultz, tidigare demokratisk sekreterare av försvar William Perry och tidigare stol av Samen Nunn för senatkrigsmaktkommitté. Deras resonemang är fastställda framåt itu gemensamt varade upphovsman till artiklar som publiceras i Wall Street journalen som nämnas först på en realist att närma sig till global säkerhet, och format av en preoccupation med att fullgöra amerikanmedborgare intresserar. De argumenterar, att den gradvisa erosionen av non-proliferationstyret gör besittningen av kärnvapen vid Förenta staterna avlägsen farligare, än riskerar tillhörande med deras eliminering by långt av förhandlade och övervakade förminskningar. Både Obama och John McCain uttryckte allmän service för en värld som var fri från kärnvapen, men, utan förslag av några närmare detalj. Många observatörer av landskampplatsen, sedan den sovjetiska kollapsen har oroat om sådan vapen som faller in i, räcker av politiska extremister via svarten marknadsför eller till och med stölden som ges speciellt ”de lösa nukesna” som innehålls i Ryssland dåligt bevakade arsenal av kärnvapen. Liknande bekymmer har medföljt spekulationer som regeringen av kärn- Pakistan kan tas över av politiska beståndsdelar med starkt anknyter till extremister.
En konferens av kärnvapen
Det finns lite tvivel som en Obama appell för en ha som huvudämnekonferens av kärnvapen påstår för ämna av att uppnå sammanlagd kärn- nedrustning över en period av en, eller två skulle årtionden frambring starka stöd från mest regeringar och stor entusiasm på gräsrötterna. Naturligtvis och att uppnå en konsensus bland de åtta kärn--vapnen påstår ska för att inte vara lätt, men försöket att göra så, om genuint främjat av Förenta staterna som skulle, är meningsfullt. Det skulle, samtidigt, hjälp Obama tål his som var fotfästeaste på den moraliska kicken som maldes av världsangelägenheter, bör även försöket blir bogged besegrar vid motsättningar. Sätta kärn- nedrustningkick på amerikanpolitikdagordningen som också skulle, ge globalt borgerligt samhälle med en aktivist orsakar med bred transnationell vädjan.
En multi-polar värld
Det finns i dagsläget raddakommentaren som bekräftar den politiska ändrande geoen - landskap: löneförhöjningen av Kina och Indien, en resurgent Ryssland, den kollektiva styrkan av Europeiska unionen och mot vänster lutandet av Latinamerikan. Klart har det uni-polar ögonblicket av 90-tal passerat, och det verkar troligen att den ska Obama presidentsämbetet går ut ur dess långt att intyga dess erkännande av en multi-polar värld. Det ska också utställningen en långt mer aktivtillit på mekanismen av landskampsamarbete, än har varit fallet under senare år. Det Obama ledarskap som också ska gör hopefully, dess bäst för att undvika pressar för att uppliva kalla kriget, som var tydligt i den neoconservative appellen för försvar av Georgia sist Augusti, eller i dess varning av starten av ett nytt arrangera gradvis av landskampförbindelse som baseras på stormaktrivalitet. En allmänt hoppfull trend i världsangelägenheter som bana väg för av Europa, är löneförhöjningen av regionalismen i Asien, Latinamerika, och Afrika, som kunde den nya jordbruksprodukter, bildar av samarbete och peacekeeping, att styrkan uppmuntrar Washington att acceptera en mer blygsam global närvaro, som skulle i sin tur, börjar det svårt bearbetar av att bekräfta den Amerika existerande utländska förpliktelser har så långt sprungit om dess kapaciteter att det kan ej längre möta de inhemska behoven av dess egna befolkning.
Det är rimligt att denna förnyande av multilateralismen ska uttryckligt sig själv i ett mer konstruktiv att närma sig till Förenta nationen, as well as ett beslutsamt försök att uppnå en delad global strategi på klimatförändring. Här för, kan det retoriska löftet inte medföljas av motsvarande handling. Den Obama presidentsämbetet är rimlig att ge en omgående prioritet till hemhjälpen utfärdar, speciellt i beskåda av fallande den skarpt ekonomin som har redan orsakat en krediterakris som inhyser utmätningar, utbredd arbetslöshet, enorma skatte- underskott och en gå ned medborgareprodukt. Som ett resultat skulle det är för närvarande nästan omöjligt att någon politisk ledare tillkallar som det politiska ska nödvändigt för att begå tillräckliga resurser för att handla effektivt med, lång-spänner globala utmaningar.
Det total- amerikanläget kräver mer och mer några allvarliga strukturella flyttningar, as well as avgörande readjustments av politik. I dagsläget finns det någon indikering som endera Obama eller hans rådgivare är tänkande längs dessa fodrar. Det finns inte någon långt den Förenta staterna kan bo upp till det Obama löftet, eller, modestly, fritt sig själv från dess strömsvårigheter, utan åtminstone att ta, grunden kliver efter: förminskande dess militära expenditures vid 50 procent, som hjälpmedelbokslut många utländska militärbaser som drastiskt är förminskande dess globala sjö- närvaro och ändelse dess program av kärn- försvar och militarizationen av utrymme; det också hjälpmedel som ut går alla för kärn- nedrustning och abandonmenten av counterinsurgencyen och förebyggande/förebyggande medel, kriger doktriner; och det skulle kräver en plötslig förskjutning i näringspolitik från en tillit på huvudstad-orienterad neo-liberalism till en people-oriented retur till Keynesianism. Givet unlikelihooden av flyttningen i dessa riktningar under denna första presidents- Obama benämna decisively, ska den är viktig att fälla ned förväntningar för att undvika cynism och förtvivlan. Samtidigt uttrycker den kritiska vilden måste fortsätta till appelluppmärksamhet till dessa djupare utmaningar.
Implikationerna av en Obama presidentsämbete för Turkiet är mestadels realiteten, om speciellt den bevisar att möjligheten i den near framtiden som avslutar Irak kriger och dämpar spänningar med Iran. De regionala insatserna av det närvarande ledarskap i ska Turkiet intygas av Washington och är fullständigt jämna med en förväntad förhöjning i Amerika uppmuntran av maximering det potentiellt för regionalt och globalt samarbete. Härvidlag Turkiet välkomnas idérika insatser som svar på rysk assertiveness i den Caspian regionen och dess pågående beundransvärda försök att göra Israel-Syrien lättare fred somförhandlingar ska troligen, av det Obama ledarskap som väg mer och mer att dela dess utrikespolitikbördor på en regional bas. Om denna tolkning vänder ut för att vara exakt, ska den lånar viktig trovärdighet till Obamas löfte att fungera tirelessly för att uppnå ett säkrare, fridsamt, mässan och den hållbara världen.
todayszaman
--------------------------------------------------------------------------------
*Richarden Falk är professorn som är emeritus av landskamplag och, övar på den Princeton universitetar.
Историческая победа Barack Obama (2)
Automatically translated into Russian thanks to WorldLingo
победой РИЧАРД
FALK* Barack Obama президентской, прежде всего, просигнализировал к миру американскую готовность repudiate подходы к militarist и unilateralist кустика к глобальный политике.
Время скажет, но теперь превалирует будет unprecedented настроением высоких и счастливых ожиданностей. Немедленно вопросы международной политики относятся война на терроре, и как разделить от Ирака и достигнуть стабилность в Афганистане. Obama одновременно бросается вызов вызов состоянием безопасности в Афганистане вклюает возрождение Taliban, слабое центральное правительство в Kabul и затруднения установки политические dealing with вражеские cross-border усилия расположенные в Пакистане.
Самые хлопотные о перспективности согласовывать возобновленное внимание к Афганистану будет своим seemingly uncritical reliance на доктрине контр-операции для того чтобы повысить американские интересы в дистантный зарубежныа страны. Генератор. Дэвид Petraeus реформировало доктрину и практику контр-операции в толковейших дорогах exhibit более чувствительное благодарность потребности американские боевого соединение к выигрышу над населенностью и почтительны к индигенным культуре и вероисповеданию, но будет неподвижной контр-операцией. That is, остает интервенцией в внутренне политической жизнью чужие боевого соединение, которая будет неизбежно афронт к суверенные права в столб-колониальной эре международных связей. In practical terms, это намеревается что существенная часть афганских людей вероятно осмотрит американскую затею в их стране с подозрением и враждебностью, и правоподобно для того чтобы быть supportive усилий сопротивления. Не будет сомнения что бывший режим Taliban был утеснитен, как было режима Saddam Hussein, но все еще остает высоки спорным ли sustainable политика раскрепощения может быть достигана воинскими серединами, и усилием сделать поэтому в лучшем весьма дорог и разрушительно, и часто приземляется вмешиваясь усилия в quagmire.
Это будет отвергая урок американского поражения в Вьетнаме, который имеет пока быть выученным установкой международной политики. Было попытано over and over снова должна tweak думать и практика контр-операции для того чтобы сделать ее преуспеть. Оно будет трагично если президентство Obama поглощает на battlefields контр-операции Афганистана. Оно было бы одна вещь для того чтобы установить лимитированную возможность к присутсвию al-Qaeda в Афганистане и Пакистане, но довольно другое для того чтобы предпринять политический изменять структуру иностранного государства. Оно должно карать для того чтобы отразить на факте что великобританская империя, и даже советском государстве при своя общяя граница, ая в их determined попытках контролировать политический destiny Афганистана. Оно будет настолько уныло если посыл президентства Obama растранжирен в результате misguided и unwise эскалации американских гоноров в Афганистане.
Другой немедленно заботой для президентства Obama будет Иран. Obama очень было рецензировано во время кампании по выборам президента для его объявленной готовности встретить руководителей вражеских положений, включая Иран, без preconditions. Оно остают, что увидено рискнет ли Obama его в настоящее время сильную международную репутацию путем аранжировать предыдущую встречу с президентом Mahmoud Ahmadinejad, специально после того как они посвящено к обеспечивать что программа Ирана ядерная не кончается вверх по производить ядерные оружия. Такая дипломатия представила бы азартную игру обеими партиями. Если успешно, оно продемонстрирует премудрость подхода к Obama, и смогло быть стартом ободряя регионарного подхода к миру и обеспеченности в The Middle East, то специально если разведение Ирака идет вперед успешно и even more so, то если Иран помогает держать Ирак стабилизированн во время удаления американских усилий. Но если такая инициатива falters, то как кажет далеко вероятно, тогда мы выветрит емкость Obama принести около общее изменение в американском международной политике, и она смогла даже вести к heightened регионарным напряжениям, рискуя расширять зоны войны.
Одна золотистая возможность для президентства Obama должна открыть заново вопрос ядерное разоружение. Атомные нападения на Hiroshima и Nagasaki в 1945 устрашитых созданных руководителях мира о будущем и однократно решению для того чтобы найти дороги обеспечить что эти оружия никогда не были развиты более далее или использованы снова. Это решение скоро было рассеивано соперничеством холодной войны, которое выразило в части через гонку вооружений superpower, также, как постепенно прием ядерного weaponry дополнительными странами. Не в виду того что концом Второй Мировой Войны там было такое осуществление как на настоящем моменте что будущее заказа мира строги угрожается существованием и распространением этих предельных средства массового поражения.
Благоволить к ядерное разоружение в предыдущий 2його столетие no longer справедлив требование движения сторонников мира не принято серьезно в правительственные круги. Ядерное разоружение недавн было завизировано несколькими eminent и консервативных американских политических рисунков: Генри Kissinger, бывший республиканский Государственный секретарь Джордж Shultz, бывший демократический министр обороны William Perry и бывший стул комитета Сэм Nunn вооруженных силы страны сената. Их рассуждение установлено в 2 совместно authored статьях опубликованных в Уолл-Стрит джорнэл предпосланы на подходе к realist к глобальный обеспеченности и сформированы озабоченностью с выполнять американские общегосударственные интересы. Они спорят что постепенно размывание режима нераспространения делает владение ядерных оружий опасной Соединенных Штатов далекая чем риски связанные с их исключением by way of обсуженные и проконтролированные уменьшения. И Obama и Джон McCain выразили вообще поддержку для мира свободно от ядерных оружий, но без предлагать VSе специфические. Много наблюдателей международного места в виду того что советский сброс давления тревожился о таких оружиях падая в руки политических экстремистов через черный рынок или через похищение, специально, котор дали «свободные nukes» содержали в арсенале России плох защищенном ядерных оружий. Подобно тревожит сопроводите умозрения что правительство ядерного Пакистана могло быть take over политическими элементами с сильными соединениями к экстремистам.
Конференция ядерных оружий
There is little doubt that звонок Obama для главного конференции положений ядерных оружий for the purpose of достигать полного ядерное разоружение over a period of один или два миллиона декада произвел сильные жироприказы от большинств правительств и большой восторг на grassroots. Of course, достигать консенсуса среди 8 положений ядерн-оружий не будет легок, но усилие сделать так, если неподдельно после того как я повышено Соединенными Штатами, было бы worthwhile. Оно, в то же самое время, помогло бы Obama для того чтобы вытерпеть его подбетонку на нравственной высокой земле мировых дела даже усилие будет bog down рассогласованиями. Одевать в максимум ядерное разоружение американская повестка дня политики также обеспечил бы глобальное гражданское общество с причиной актуария с широким транснациональным воззванием.
Мультиполярный мир
Будет в настоящее время серии комментария подтверждая изменяя геополитический ландшафт: подъем Китая и Индии, ресургентной России, собирательного усилия европейского соединения и влево наклона латинской америки. Ясно униполярный момент 1990s проходил, и он кажется вероятн что президентство Obama go out своей дороги подтвердить свое опознавание мультиполярного мира. Оно также exhibit далеко более активно reliance на механизмах международного сотрудничества чем случай in recent years. Водительство Obama также hopefully сделает свое самое лучшее для избежания давлений возродить холодную войну, как был очевидн в neoconservative звоноке для обороны Georgia последний август, или в своем предупреждении старта нового участка международных связей основал на соперничестве великой державы. Вообще hopeful тенденцией в мировых дела, pioneered Europe, будет подъем regionalism в Азии, латинской америке и Африка, которая смогла произвести новые формы сотрудничества и peacekeeping которые могли ободрить вашингтон признавать более скромное глобальное присутсвие, которое в свою очередь начало бы трудный процесс подтверждать принятия окончательного решения той америки существуя международные имеет до тех пор outrun свои возможности что оно может no longer не отвечать отечественные потребностямы своей собственной населенности.
Правоподобно что это возобновление multilateralism выразит в больше конструктивного подхода к Организации Объединенных Наций, так же, как determined усили усилие достигнуть, котор делят глобальной стратегии на изменении климата. Здесь, слишком, риторический посыл не может быть сопровожен путем соответствуя действие. Президентство Obama правоподобно для того чтобы дать немедленно приоритет к отечественным вопросам, специально в виду остро понижаясь экономии которая уже причиняла кредитный кризис, расквартировывая foreclosures, widespread незанятость, огромные финансовый дефицит и склоняя национальный продукт. В результате, в настоящее время было бы почти невозможно для любого политического руководителя summon political will необходимо для того чтобы поручить достаточно ресурсы для того чтобы общаться эффективно с возможностями длинн-ряда глобальный.
Общая американская ситуация все больше и больше требует некоторых серьезных структурно движений, также, как критические подрегулировки политики. В настоящее время, не будет индикации которая или Obama или его советники думают вдоль этих линий. Не будет дороги что Соединенные Штаты могут жить до посыла самого Obama или, скромно, свободно от своих в настоящее время затруднений без по крайней мере предпринимать меры following основные: уменьшающ свои воинские расходования 50 процентами, который намеревается закрывать много иностранных военных баз, drastically уменьшающ свое глобальное военноморское присутсвие и кончающ свою программу противоядерная защита и militarization космоса; оно также намеревается идти все вне для ядерное разоружение и затерянности доктрин контр-операции и preemptive/превентивной войны; и оно требовало бы скачком переноса в экономическую политику от reliance на прописн-ориентированном neo-либерализме к people-oriented возвращению к Keynesianism. Я дало unlikelihood двигать решительно в эти направления во время этого первого срок президентских полномочий Obama, будет важно понизить ожиданности для избежания чинизма и despair. В то же самое время, критически независимо голоса должны продолжать вызвать внимание к этим более глубоким возможностям.
Прикосновенности президентства Obama для Турции главным образом положительны, специально если она доказывает по возможности в ближайшее время для того чтобы закончить войну Ирака и вмеру напряжения с Ираном. Регионарные инициативы присытствыющего водительства в Турции будут подтвержены Вашингтоном, и полно совместимыми с предпологаемое увеличение в поощрении америки увеличивать потенциал для регионарного и глобального сотрудничества. In this respect, инициативы Турции творческие in response to русский assertiveness в прикаспийской зоне и свое ongoing admirable усилие облегчить мирные переговоры Израил-Швеции вероятн будут приветствованы водительством Obama по мере того как дороги все больше и больше делить свои тяготы международной политики на регионарное основание. Если это толкование turn out быть точно, то оно одолжит важное правдоподобие к посылу Obama работать tirelessly для того чтобы достигнуть более безопасного, более мирного, справедливого и sustainable мира.
todayszaman
--------------------------------------------------------------------------------
*Richard Falk будет профессором emeritus международного права и практики на университете Princeton.
Historische overwinning van Obama van Barack (2)
Automatically translated into Dutch thanks to WorldLingo
Door de presidentiële overwinning
van RICHARD FALK* Barack Obama, vooral, signaleerde aan de wereld een Amerikaanse bereidheid om Bush niet te erkennen militarist en unilateralistbenaderingen van globaal beleid.
De tijd zal het leren, maar wat nu heerst is een ongekende stemming van hoge en gelukkige verwachtingen. De meest directe buitenlands beleidskwesties betreffen de oorlog op verschrikking, en hoe te zich van Irak terug te trekken en stabiliteit in Afghanistan te bereiken. Obama wordt gelijktijdig uitgedaagd door een verslechterende veiligheidssituatie in Afghanistan dat de heropleving van Taliban omvat, een zwakke centrale overheid in Kaboel en de steun politieke moeilijkheden om vijandige grensoverschrijdende krachten te behandelen die in Pakistan worden gevestigd.
Wat over het perspectief op het overeenstemmen van vernieuwde aandacht aan Afghanistan lastigst is is zijn schijnbaar onkritische afhankelijkheid van counterinsurgency doctrine om Amerikaanse belangen in een ver derde land te bevorderen. Gen. David Petraeus heeft counterinsurgency doctrine en praktijk op intelligente manieren opnieuw gevormd die een gevoeligere appreciatie van de behoefte aan Amerikaanse militaire over de bevolking te winnen en krachten tentoonstellen eerbiedig naar de inheemse cultuur en de godsdienst te zijn, maar het is nog counterinsurgency. Namelijk blijft het een interventie in het interne politieke leven door buitenlandse militaire krachten, die onvermijdelijk een belediging aan soevereine rechten in een post-koloniale era van internationale relaties is. Praktisch gezien, betekent dit dat een wezenlijk gedeelte Afghaanse mensen waarschijnlijk de Amerikaanse onderneming in hun land met verdenking en vijandigheid zal bekijken, en zullen waarschijnlijk van weerstandsinspanningen steunend zijn. Er zijn zonder twijfel dat het vorige Taliban regime oppressive was, zoals was het regime van Saddam Hussein, maar het nog blijft hoogst twijfelachtig of een duurzame politiek van emancipatie door militaire middelen kan worden bereikt, en de inspanning dit te doen is in het gunstigste geval uiterst duur en vernietigend, en landt vaak tussenliggende krachten in quagmire.
Dit is de met voeten tredende les van de Amerikaanse nederlaag in Vietnam, dat nog om door de buitenlands beleidsonderneming heeft worden geleerd. Wat steeds opnieuw is geprobeerd is aan tweak counterinsurgency het denken en praktijk om het te maken slagen. Het zal tragisch zijn als het voorzitterschap zich Obama op de counterinsurgency slagvelden van Afghanistan opsluit. Het zou één ding zijn om een beperkte uitdaging aan de aanwezigheid al-Qaeda in Afghanistan en Pakistan op te zetten, maar een vrij andere om het politieke herstructureren van een buitenlandse staat te ondernemen. Het zou moeten chastening om te wijzen op het feit op dat het Britse Imperium, en zelfs de Sovjetstaat met zijn gemeenschappelijke grens, in hun bepaalde pogingen ontbraken om het politieke lot van Afghanistan te controleren. Het zal zo droevig zijn als de belofte van het voorzitterschap Obama als resultaat van een misleide en onverstandige escalatie van Amerikaanse ambities in Afghanistan wordt verspild.
De andere directe zorg voor het voorzitterschap Obama zal Iran zijn. Obama werd veel tijdens de presidentiële campagne voor zijn aangekondigde bereidheid gekritiseerd om leiders van vijandige staten, met inbegrip van Iran, zonder precondities samen te komen. Het staat te bezien of Obama zijn momenteel sterke internationale reputatie door een vroege vergadering met President Mahmoud Ahmadinejad zal riskeren, vooral te beleggen toegewijd aan het ervoor zorgen dat het kernprogramma van Iran omhoog beëindigt producerend geen kernwapens. Dergelijke diplomatie zou een gok door beide partijen vertegenwoordigen. Als succesvol, zal het de wijsheid van de benadering van Obama, aantonen en kon het begin van een bemoedigende regionale benadering van vrede en veiligheid in het Midden-Oosten zijn, vooral als de terugtrekking van Irak met succes en zelfs nog meer doorgaat als Iran helpt om de stal van Irak tijdens de verwijdering van Amerikaanse krachten te houden. Maar als zulk een initiatief wankelt, zoals schijnt veel waarschijnlijker, dan zal het de capaciteit van Obama eroderen om een algemene verandering in Amerikaans buitenlands beleid te bewerkstelligen, en het kon zelfs tot verhoogde regionale spanningen leiden, die het verwijden van de oorlogsstreek riskeren.
Één gouden kans voor het voorzitterschap Obama moet de kwestie van kernontwapening heropenen. De atoomaanvallen op Hiroshima en Nagasaki in 1945 maakten wereldleiders over de toekomst bang en leidden tot een kortstondig besluit om manieren te vinden om ervoor te zorgen dat deze wapens nooit verder zouden ontwikkeld worden of opnieuw gebruikt. Dit besluit werd spoedig verdreven door de rivaliteit van de Koude Oorlog, die zich voor een deel door een grootmachtbewapeningswedloop, evenals door de geleidelijke aanwinst van kernbewapening door extra landen uitdrukte. Niet sinds het eind van Wereldoorlog II is er zulk een totstandbrenging zoals bij het heden geweest dat de toekomst van wereldorde streng door het bestaan wordt bedreigd en van deze uiteindelijke wapens van massavernietiging uitgespreid.
Het goedkeuren van kernontwapening in de vroege 21ste eeuw is niet meer enkel de vraag van de vredesbeweging die niet ernstig in regeringscirkels wordt genomen. De kern ontwapening is onlangs onderschreven door verscheidene eminente en conservatieve Amerikaanse politieke cijfers: Henry Kissinger, de vroegere Republikeinse Staatssecretaris George Shultz, de vroegere Democratische Secretaresse van Defensie William Perry en de vroegere stoel van de Senaat bewapenden het Comité SAM Nunn van Krachten. Hun het redeneren wordt in twee authored gezamenlijk artikelen uitgevaardigd die in Wall Street Journal worden gepubliceerd die op een realist benadering van globale veiligheid worden vooropgesteld en door een zorg met het vervullen van Amerikaanse nationale belangen gestalte gegeven. Zij debatteren dat de geleidelijke erosie van het non-proliferatieregime het bezit van kernwapens door verre gevaarlijker van Verenigde Staten dan de risico's verbonden aan hun verwijdering als besproken en gecontroleerde verminderingen maakt. Zowel gaven Obama als John McCain algemene goedkeuring van een wereld vrij van kernwapens, maar zonder het voorstellen van enige details te kennen. Vele waarnemers van de internationale scène sinds de Sovjetinstorting hebben zich over dergelijke wapens ongerust gemaakt die in de handen van politieke extremisten via de zwarte markt of door diefstal, vooral gezien de „losse vernietiging“ in bewaakte arsenaal van Rusland het slecht van kernwapens vallen. De gelijkaardige zorgen hebben speculaties begeleid dat de regering van kernPakistan over door politieke elementen met sterke band met extremisten zou kunnen worden genomen.
Een conferentie van kernwapens
Er is weinig twijfel dat een vraag Obama naar een belangrijke conferentie van kernwapensstaten voor het bereiken van totale kernontwapening over een periode van één of twee decennia sterke goedkeuringen van de meeste overheden en groot enthousiasme bij de basis zou produceren. Natuurlijk, zal bereiken van een consensus onder de acht kern-wapensstaten niet gemakkelijk zijn, maar de inspanning dit te doen, als echt bevorderd door de Verenigde Staten, zou lonend zijn. Het, tezelfdertijd zou Obama helpen zijn positie op de morele hoge grond van wereldzaken ondersteunen zelfs indien de inspanning die door meningsverschillen is vastgelopen wordt. Het zetten van kernontwapeningshoogte op zou de Amerikaanse beleidsagenda ook de globale burgerlijke maatschappij van een activistenoorzaak met breed transnationaal beroep voorzien.
Een multi-polar wereld
Er zijn momenteel veel commentaar erkennend het veranderende geopolitieke landschap: de stijging van China en India, weer oplevend Rusland, de collectieve kracht van de Europese Unie en de leftwardschuine stand van Latijns Amerika. Duidelijk heeft het eenpolige ogenblik van de jaren '90 overgegaan, en het schijnt waarschijnlijk dat het voorzitterschap Obama van zijn manier zal uitgaan om zijn erkenning van een multi-polar wereld te bevestigen. Het zal ook een veel actievere afhankelijkheid van de mechanismen van internationale samenwerking tentoonstellen dan de laatste jaren het geval is geweest. De leiding Obama zal ook hopelijk zijn beste druk doen vermijden om de Koude Oorlog te doen herleven, zoals in de neoconservative vraag naar de defensie van Georgië laatste Augustus duidelijk waren, of in zijn waarschuwing van het begin van een nieuwe fase van internationale relaties baseerde op grote machtsrivaliteit. Een over het algemeen hoopvolle tendens in wereldzaken, die door Europa de weg worden bereid, is de stijging van regionalism in Azië, Latijns Amerika en Afrika, dat nieuwe vormen van samenwerking en behoud van de vrede konden veroorzaken die Washington zouden kunnen aanmoedigen om een bescheidener globale aanwezigheid goed te keuren, die beurtelings met het moeilijke proces zou beginnen om te erkennen dat de bestaande verplichtingen overzee van Amerika tot dusver zijn mogelijkheden hebben overtroffen dat het aan de binnenlandse behoeften van zijn eigen bevolking kan niet meer voldoen.
Het is waarschijnlijk dat deze vernieuwing van multilateralism zich in een constructievere benadering van de Verenigde Naties, evenals een bepaalde inspanning zal uitdrukken om een gedeelde globale strategie bij de klimaatverandering te bereiken. Hier, ook, kan de retorische belofte niet van overeenkomstige actie vergezeld gaan. Het voorzitterschap Obama zal waarschijnlijk directe voorrang aan binnenlandse kwesties, vooral gezien de scherp dalende economie verlenen die reeds een kredietcrisis, het huisvesten verhinderingen, een wijdverspreide werkloosheid, reusachtige fiscale tekorten en een het dalen nationaal product heeft veroorzaakt. Dientengevolge, zou het momenteel voor om het even welke politieke leider bijna onmogelijk zijn om de politieke wil bijeen te roepen nodig om voldoende middelen te begaan om effectief langere-afstands globale uitdagingen te behandelen.
De algemene Amerikaanse situatie vereist meer en meer sommige ernstige structurele bewegingen, evenals essentiële heraanpassingen van beleid. Momenteel, is er geen aanwijzing die of Obama of zijn adviseurs volgens deze lijnen denken. Er is geen manier dat de Verenigde Staten de Obama belofte of, vrij zelf van zijn huidige moeilijkheden kunnen meer bescheiden naleven zonder de volgende fundamentele maatregelen minstens te treffen: verminderend zijn militaire uitgaven door 50 percenten, wat betekent sluitend vele buitenlandse militaire basissen, drastisch verminderend zijn globale zeeaanwezigheid en beëindigend zijn programma van kerndefensie en militarisering van ruimte; het betekent ook uitgaand allen voor kernontwapening en het verlaten van counterinsurgency en preventieve/preventieve oorlogsdoctrines; en het zou een abrupte verschuiving in economisch beleid van een afhankelijkheid van hoofd-georiënteerde neo-liberalism aan een people-oriented terugkeer aan Keynesianism vereisen. Gezien unlikelihood van zich het bewegen ontegenzeglijk in deze richtingen tijdens deze eerste presidentiële termijn Obama, zal het voor lagere verwachtingen belangrijk zijn om cynisme en wanhoop te vermijden. Tezelfdertijd moeten de kritieke onafhankelijke stemmen blijven aandacht aan deze diepere uitdagingen roepen.
De implicaties van een voorzitterschap Obama voor Turkije zijn meestal positief, vooral als het mogelijk in de nabije toekomst blijkt om de Oorlog van Irak en de gematigde spanningen met Iran te beëindigen. De regionale initiatieven van de huidige leiding in Turkije zullen door Washington worden bevestigd, en zijn volledig verenigbaar met een verwachte verhoging van de aanmoediging van Amerika van het maximaliseren van het potentieel voor regionale en globale samenwerking. In dit opzicht, zullen de creatieve initiatieven van Turkije in antwoord op Russische assertiviteit in het Kaspische gebied en zijn aan de gang zijnde bewonderenswaardige inspanning om Israël-Syrië vredesonderhandelingen te vergemakkelijken waarschijnlijk met door de leiding Obama als manieren ingestemd worden zijn buitenlands beleidslasten op een regionale basis meer en meer om te delen. Als deze interpretatie nauwkeurig blijkt, zal het belangrijke geloofwaardigheid aan de belofte van Obama lenen tirelessly werken om een veiligere, vreedzame, eerlijke en duurzame wereld te bereiken.
todayszaman
*Richard is Falk professor emeritus van internationale wet en praktijk bij Universiteit Princeton.
[برك] [أبما] نصرة تاريخيّة (2)
Automatically translated into Arabic thanks to WorldLingo
[سنلد] بريتشارد [فلك]
[برك] [أبما] نصرة رئاسيّة, خاصّة, إلى العالم استعداد أمريكيّة أن ينكر بوش [ميليتريست] و [أونيلترليست] مقاربة إلى سياسة شاملة.
وقت سيقول, غير أنّ ماذا الآن يسود مزاج منقطع نظير من عال وتوقعات سعيدة. يتعلّق ال [فورين بوليسي يسّو] فوقيّة أكثر الحرب على ذعر, وكيف أن ينسحب من العراق وحقّقت استقرار في أفغانستان. تحدّيت [أبما] في وقت واحد يكون ب يفسد أمن حالة في أفغانستان أنّ يتضمّن الانتعاش من [تليبن], [سنترل غفرنمنت] ضعيفة في كابول والقاعدة صعوبات سياسيّة من يعالج مع قوات عدائيّة عبر الحدود يحدّ في باكستان.
ماذا يكون أكثر مزعجة حول التوقع من يوافق يجدّد إنتباه إلى أفغانستان ثقته ضعيف تمييز على ما يبدو على [كونترينسورجنسي] مذهب أن يروّج فوائد أمريكيّة في [فورين كونتري] بعيدة. [جن.]. قد أصلح دايفيد [بتريوس] [كونترينسورجنسي] مذهب وممارسة في طرق ذكيّة أنّ يعرض أكثر تقدير حسّاسة من الحاجة من قوات أمريكيّة عسكريّة إلى فوز على الالسّكان ويكون محترمة نحو المحلّية ثقافة ودين, غير أنّ هو [كونترينسورجنسي] ساكنة. [ثت يس,] يبقى هو تدخل في حياة داخليّة سياسيّة بقوات أجنبيّة عسكريّة, أيّ يكون حتميّا تحدي إلى حقوق مسيطرة في عصر [بوست-كلونيل] من علاقات دوليّة. [إين بركتيكل ترمس], يعني هذا أنّ جزء جوهريّة من الالناس أفغانيّة على الأرجح سيشاهد المشروع أمريكيّة في بلدهم مع توهم وعداءة, ومرجّحة أن يكون داعمة من مقاومة جهود. هناك ما من شك أنّ السابقة [تليبن] كان نظامة ظالمة, بما أنّ كان صدّام حسين نظامة, غير أنّ هو بعد يبقى جدّا مشكوكة ما إذا سياسة قابل للمحافظة عمليّة تحرير يستطيع كنت حقّقت ب [منس] عسكريّة, والجهد أن يتمّ لذلك [أت بست] جدّا غالية ومدمّرة, وغالبا يهبط يتدخّل قوات في مستنقع.
هذا ال يبطل دروس من الهزيمة أمريكيّة في فييتنام, أيّ يتلقّى بعد أن يكون علمت بالسياسة خارجيّة إقامة. ماذا يتلقّى يكون حاولت تكرارا ثانية أن يعدّل [كونترينسورجنسي] يفكّر وممارسة [س س تو] جعلت هو نجحت. هو سيكون مأساويّة إن [أبما] رئاسة يصيدبنفسي على ال [كونترينسورجنسي] ميدان قتال أفغانستان. هو كان واحدة شيء أن يعلو تحدي محدودة إلى ال [أل-قدا] وجود في أفغانستان وباكستان, غير أنّ الى حدّ بعيد آخر أن ب قام السياسيّة يركّب من دولة أجنبيّة. هو سوفت كنت طهّرت أن يعكس على الحقيقة أنّ ال [بريتيش مبير], وحتّى الدولة سوفييتيّة مع حافته عاديّة, [فيلد] في هم يقرّر محاولات أن يضبط المصير سياسيّة أفغانستان. هو سيكون هكذا حزينة إن الوعث من [أبما] رئاسة يكون بدّدت نتيجة خاطئة وتصاعد طائشة من طموح أمريكيّة في أفغانستان.
الأخرى سيكون اهتمام فوقيّة ل [أبما] رئاسة إيران. انتقدت [أبما] كان كثير أثناء الحملة رئاسيّة ل ه يعلن مبادرة أن يلتقي مع زعيمات من دول عدائيّة, بما في ذلك إيران, دون [بركنديأيشن]. هو يبقى أن يكون رأيت ما إذا سيجازف [أبما] سمعته قوّيّة دوليّة حاليّا ب يرتّب اجتماع مبكّرة مع رئيس [مهموود] [أهمدينجد], خصوصا يكرّس إلى يضمن أنّ إيران برنامج نوويّة لا ينهي فوق ينتج سلاح نوويّ. مثّل هذا دبلوماسيّة مغامرة ب كلا أحزاب. إن ناجحة, سيعرض هو الحكمة من [أبما] مقاربة, واستطاع كنت البداية من مشجّع مقاربة إقليميّة إلى سلام وأمن في [ث ميدّل ست], خصوصا إن العراق إنسحاب يذهب إلى الأمام بنجاح و [إفن مور س] إن إيران يساعد أن يحافظ العراق ثابتة أثناء الإزالة من قوات أمريكيّة. سيحتّ غير أنّ إن هذا مبادرة يتلعثم, بما أنّ يبدو بعيدا أكثر محتملة, بعد ذلك هو [أبما] قدرة أن يحضر تغير إجماليّة حوالي في سياسة خارجيّة أمريكيّة, وهو استطاع حتّى قدت إلى يتزايد [تنسونس] إقليميّة, يجازف يوسّع من الحرب منطقة.
واحدة [غلدن وبّورتثنيتي] ل [أبما] رئاسة أن يستأنف السؤال من نزع السلاح نوويّة. أخاف الهجوم ذرّيّة على هروشيما وناغازاكي في 1945 عالم زعيمات حول المستقبل وخلق قرار لحظيّة أن يجد طرق أن يضمن أنّ هذا أسلحة أبدا كنت طوّرت أبعد أو استعملت ثانية. شتّتت هذا قرار كان قريبا بالحرب باردة منافسة, أيّ عبّر عنبنفسي في جزء من خلال قوّة عظمى [أرمس رس], [أس ولّ س] بالاكتساب تدريجيّة من سلاح نوويّة ببلاد إضافيّة. لا بما أنّ النهاية ال [وورلد ور يي] يتلقّى هناك يكون هذا تحقيق بما أنّ في الهدية أنّ هدّدت المستقبل من عالم أمر بقساوة بالوجود وانتشار من هذا أسلحة نهائيّة من تدمير شاملة.
يفضّل نزع السلاح نوويّة في ال [21ست سنتثري] مبكّرة [نو لونجر] صحيحة سلام حركة طلب أنّ يكون لا يؤخذ بجدّيّة في دوائر حكوميّة. ظهرت نزع السلاح نوويّة يتلقّى يكون مؤخّرا ب عدّة بارزة وأرقام محافظة أمريكيّة سياسيّة: سلّح هنري [كيسّينجر], وزير الدولة سابقة جمهوريّة جورج شولتز, وزير الدفاع سابقة ديموقراطيّة وليام [برّي] وكرسي تثبيت سابقة من المجلس الشيوخ قوات لجنة [سم] [نونّ]. بيّنت تفكيرهم في اثنان معا يؤلّف مواد ينشر في وولستريت جريدة أنّ يكون افترضت على [رليست] مقاربة إلى أمن شاملة وشكّلت بانهماك مع ينجز [نأيشنل ينترست] أمريكيّة. هم يجادلون أنّ يجعل التأكل تدريجيّة من العدم انتشار نظامة الامتلاك من سلاح نوويّ بالولايات المتّحدة الأمريكيّة بعيد أكثر خطرة من الأخطار يصحب مع إزالتهم بواسطة يفاوض و [مونيتور] تخفيضات. على حدّ سواء عبّر عن [أبما] وجون [مكّين] دعم عامّة لعالم حرّة من سلاح نوويّ, غير أنّ دون يقترح أيّ مواصفات. كثير ملاحظات من المشهد دوليّة بما أنّ الانهيار سوفييتيّة قد أقلق حول هذا أسلحة يسقط داخل الأيادي من متطرفات سياسيّة عن طريق ال [بلك مركت] أو من خلال إختلاس, خصوصا يعطى ال "[نوك] سائبة" يحتوى في روسيا على نحو رديء يحرس ترسانة السلاح نوويّ. مماثلة يقلق يرافق مضاربات أنّ الحكومة من باكستان نوويّة أمكن كنت استلمت بعناصر سياسيّة مع خطوات قوّيّة إلى متطرفات.
مؤتمر السلاح نوويّ
[ثر يس ليتّل دووبت ثت] [أبما] ولد دعوة لمؤتمر كبريات من سلاح نوويّ دول لغرض يحقّق نزع السلاح إجماليّة نوويّة [أفر ا بريود وف] [أن ور توو] عقود تظهيرات قوّيّة من كثير حكومات وحماسة عظيمة في ال [غرسّرووت]. [أف كورس], لن [ب] يحقّق توافق الآراء بين الثمانية [نوكلر-وبونس] دول يتيح, غير أنّ الجهد أن يتمّ هكذا, إن أصلا يروّج بالولايات المتّحدة الأمريكيّة, كان جدير بالاهتمام. ساعد هو, [أت ث سم تيم], [أبما] أبقيت رسوخه على الأرض أخلاقية عال من عالم شؤون حتّى سوفت الجهد يصبح [بوغ دوون] بخلافات. زوّد يضع نوويّة نزع السلاح إرتفاع على الأمريكيّة سياسة جدول أيضا مجتمعة شاملة مدنيّة مع نشط سبب مع يوسع إستئناف دوليّة.
عالم [مولتي-بولر]
هناك [أت برسنت] حصص التعليق يعترف ال يغيّر منظر طبيعيّ [جو-بوليتيكل]: الإرتفاع الصين وهند, روسيا منبعثة, القوة جماعيّة من الإتحاد أوروبيّة وال [لفتورد] ميل [لتين مريك]. بوضوح قد مرّ العزم [أوني-بولر] من التسعينات, وهو يبدو محتمل أنّ [أبما] رئاسة سينصرف من طريقه أن يؤكّد تمييزه من عالم [مولتي-بولر]. هو أيضا سيعرض أكثر ثقة نشطة بعيدا على الآلية من تعاون دوليّة من قد كان الحالة [إين رسنت رس]. [أبما] سيتمّ قيادة أيضا بكل أمل ه جيّدة أن يتفادى ضغوط أن ينعش الحرب باردة, بما أنّ كان جلّيّة في الدعوة [نيوكنسرفتيف] للدفاع جورجيا أغسطس - آب متأخّرة, أو في إنذاره من البداية من طور جديدة من علاقات دوليّة أسّس على عظيمة قوة منافسة. اتّجاه مشجّعة عموما في عالم شؤون, يمهّد بأوروبا, الإرتفاع ال [رجونليسم] في آسيا, [لتين مريك] ويتجاوز إفريقيا, أيّ استطاع أنتجت أشكال جديدة من تعاون وحفظ السلام أنّ أمكن شجّعت واشنطن أن يقبل أكثر وجود متواضعة شاملة, أيّ بالتّالي بدأ ال يصعب عملية من يعترف أنّ أمريكا يتواجد تعهدات عبر البحار يتلقّى [س فر] إمكانياته أنّ هو يستطيع [نو لونجر] التقيت الحاجات محلّية من ه خاصّة السّكان.
هو مرجّحة أنّ عبّر عنبنفسي هذا تجديد ال [مولتيلترليسم] في أكثر مقاربة بنّاءة إلى الالأمم المتّحدة, [أس ولّ س] يقرّر جهد أن يحقّق يشارك إستراتيجية شاملة على مناخ تغير. هنا, أيضا, وعد [رهتوريك] يمكن لا يكون رافقت ب يماثل عمل. [أبما] رئاسة مرجّحة أن يعطي أولوية فوقيّة إلى إصدارات محلّية, خصوصا [إين فيو وف] ال بحدّة يسقط اقتصاد أنّ يتلقّى سابقا يسبّب اعتماد أزمة, يؤوي رهونات, بطالة واسع انتشار, أعجاز ضخمة ماليّة وينخفض منتوج وطنيّة. [أس ا رسولت], كان هو حاليّا تقريبا مستحيلة ل أيّ زعيمة سياسيّة أن يدعو ال [بوليتيكل ويلّ] يحتاج أن يرتكب موردات كافية أن يعالج بشكل فعّال مع [لونجر-رنج] تحديات شاملة.
يتطلّب الحالة إجماليّة أمريكيّة بدرجة متزايدة بعض حركات جدّيّة إنشائيّة, [أس ولّ س] إعادة تعديل حاسمة سياسة. [أت برسنت], هناك ما من دلالة أنّ إمّا [أبما] أو مستشاراته يكون يفكّر على طول هذا خطوط. هناك ما من طريق أنّ الولايات المتّحدة الأمريكيّة يستطيع عشت حتّى [أبما] وعد أو, أكثر بتواضع, حرّة بنفسي من صعوباته حاليّة دون على الأقلّ يأخذ ال [ستبس] تالي أساسيّة: يقلّل [إإكسبنديتثرس] ه عسكريّة ب 50 نسبة مئويّة, أيّ يعني يغلق كثير أسس أجنبيّة عسكريّة, بعنف يقلّل وجوده شاملة بحريّة وينهي برنامجه من دفاع نوويّة والعسكرة الفراغ; هو أيضا يعني يذهب كلّ خارجا لنزع السلاح نوويّة والهجر من [كونترينسورجنسي] ووقائيّة/وقائيّة حرب مذاهب; وتطلّب هو تغير مفاجئة في سياسة اقتصاديّة من ثقة على [كبيتل-ورينتد] [نيو-ليبرليسم] إلى عودة [بيوبل-ورينتد] إلى [كنسنيسم]. يعطي ال [أونليكليهوود] من يتحرّك فصلا في هذا اتّجاهات أثناء هذا أولى [أبما] عبارة رئاسيّة, سيكون هو مهمّة أن يخفّض توقعات [س س تو] تفاديت تهكم وقنوط. [أت ث سم تيم], صوى حرجة مستقلّة ينبغي استمرّت أن يدعو إنتباه إلى هذا تحديات عميقة.
التضمنات من [أبما] رئاسة لتركيا في الأغلب إيجابيّة, خصوصا إن هو يبرهن يمكن [إين ث نر فوتثر] أن ينهي العراق حرب و [تنسونس] معتدلة مع إيران. سيؤكّد المبادرات إقليميّة من القيادة حاضرة في تركيا كنت بواشنطن, وكلّيّا متوافقة مع يتوقّع زيادة في أمريكا تشجيع من يزيد الإحتمال لإقليميّة وتعاون شاملة. [إين ثيس رسبكت], تركيا سيرحّب مبادرات مبتكرة [إين رسبونس تو] [أسّرتيفنسّ] روسيّة في المنطقة [كسبين] وجهده جارية رائعة أن يسهّل [إيسرل-سريا] سلام مفاوضات محتمل كنت ب [أبما] قيادة بما أنّ طرق أن بدرجة متزايدة شاركت ه سياسة خارجيّة أحمال على أساس إقليميّة. إن هذا تفسير [تثرن ووت] أن يكون دقيقة, سيسلّف هو مصداقية مهمّة إلى [أبما] وعث أن يعمل [تيرلسّلي] أن يحقّق أكثر يؤمّن, سلميّة, عادلة وعالم قابل للمحافظة.
[تودسزمن]
--------------------------------------------------------------------------------
[ريشرد] [فلك] أستاذة فخريّة من دوليّة قانون وممارسة في [برينستون ونيفرستي].
|
|
| November 18, 2008 | 8:05 AM |
Tags:
barack, obama, presidential, victory, world, american, willingness, repudiate, bush, militarist, unilateralist, global, policy, high, happy, expectations, war, terror, iraq, afghanistan, taliban, kabul, pakistan, counterinsurgency, doctrine, american, interests, david, petraeus, intelligent, military, affront, sovereign, rights, indigenous, culture, religion, colonial, afghan, international, relations, suspicion, hostility, resistance, regime, oppressive, saddam, hussein, politics, emancipation, costly, destructive, quagmire, vietnam, political, british, empire, soviet, state, iran, hostile, states, preconditions, president, mahmoud, ahmadinejad, nuclear, program, diplomacy, peace, security, disarmament, atomic, hiroshima, nagasaki, 1945, superpower, arms, weaponry, movement, demand, henry, kissinger, george, shultz, william, perry, sam, nunn, realist, republican, democratic, john, mccain, extremists, russia, grassroots, civil, society, transnational, appeal, geopolitical, china, india, european, union, latin, america, 1990s, cooperation, leadership, neoconservative, georgia, rivalry, europe, regionalism, asia, africa, peacekeeping, washington, multilateralism, domestic, issues, economy, credit, crisis, housing, foreclosures, unemployment, fiscal, deficits, militarization, space, preemptive, preventive, keynesianism, cynicism, despair, turkey, russian, caspian, israel, syria, sustainable
You must be logged in to add tags.
|
 |
|
Latest Posts
Monthly Archive
Change Language
Tags Archive
america american bahamas barack caribbean crime crisis cuba cuban democracy development economic economy global haiti health history ict4d individualeconomy international investment obama people political revolution trade war washington world
Links
2879706 views
|
 |