By Suzanne Manneh, New America Media:
Editor's Note: The current conflict between Hamas forces and Israel has rekindled memories among many Palestinian expats of a time more than six decades ago when they were forced to flee their homeland as violence erupted there. A 78-year-old Palestinian expat, who wants to remain anonymous, shares some of those memories with New America Media reporter Suzanne Manneh.
DALY CITY, Calif. -- It's been 61 years since I've seen my homeland of Palestine. I'm one of many Palestinian elders living in exile. And sadly, one of many who may not live to see home again.
I left Jaffa, Palestine, now part of Israel, when I was 17. It was a violent time in Palestine, leading up to the Nakba, Arabic for catastrophe, the expulsion of Palestinians from Palestine, and the creation of Israel.
My family and I fled on April 27, 1948. My cousin, who lived a block away from me, was severely injured from a missile attack on our neighborhood, but survived. The next day, Jewish defense forces said we had to leave or die, so we packed whatever we could, as fast as we could, and left for Jordan, hoping for a more peaceful, stable life. But an unstable Jordanian economy in the 1970's ended that dream and started another, in the United States.
When I came to the United States, I hid the fact that I was Palestinian, or even Arab. I said I was Greek. I was worried Americans would call me a terrorist and reject me. I surrendered my homeland and my identity as well. Some found out I was Palestinian and insulted me.
In the last two weeks, I've been glued to my television set, watching from my home here in California the fighting between Hamas and Israel in Gaza. And as I watch, I cry. Watching this is the closest I think I can get to home.
My last memories of home are like this. Chaos. Death. Blood. Tears. Fear. Anger. Screaming. And above all sadness, so much sadness. One minute you're enjoying a meal with your family and boom! you're uprooted.
One afternoon, at the end of January 1948, I was riding my bicycle home from my father's taxicab business. I was in downtown Jaffa and saw one of my uncles riding his bike. "Hurry on home!" he yelled, "I hear this area is next to get bombed!"
I didn't believe him, but I didn’t want to take any chances. I rode toward my house and he toward his. Seconds later, I heard a huge explosion. I saw buildings go up in smoke and fires behind me. Hundreds of people were running in the streets, screaming. I was shaking uncontrollably when I got home. I learned that my uncle had died in the explosion.
The violence escalated in the following days. My Jewish friends were shocked. They couldn't believe what was happening. There had been riots before, a little violence, but never like this.
Each day there were more attacks. Palestinians felt they had to retaliate, so it became violence against violence.
The Jewish defense forces began forcing people to leave their homes. If they didn't, they would kill everyone, they said. I remember Palestinian girls getting raped. I saw three sisters from my neighborhood jump into a well because the defense forces tried to rape them.
Many families who didn't have cars in which to escape scrambled to find a family that did. They squished into them, 12 to15 people to a car.
Others managed to take boats north into Lebanon. Some fled by foot. Many of them died of dehydration and exhaustion while escaping. We were lucky. We had a cab from my father's taxicab company at home and we drove off in it, leaving everything else behind.
The other day, I saw a close-up of a little girl's face on my TV screen. She was four, maybe five, years old. Her eyes were swollen from crying. She was screaming, "Mommy! Daddy! Mommy! Where are you? I need you!" Her parents had been killed in missile attacks.
When I saw her eyes, I remembered a little girl from 1948 in my neighborhood. She too had eyes swollen from crying. She found her parents shot dead in front of her home. They hadn't cooperated when they were told to leave. The little girl was still asleep inside the house.
In that violence, over 750,000 Palestinians were forced out. But today I see cruelty that cannot compare to 1948. This is worse than a slaughterhouse. I see fields of human bodies with arms and legs missing. I see dead bodies lying on top of each other in pools of blood, injured people, homes turned to rubble.
I see children in the streets all alone. I see people crying. They have been without food, water, medicine and electricity for weeks.
In 1948, I thought the Palestinian issue was just a Palestinian issue, but this current conflict has become a global humanitarian crisis. International human rights are being violated. Palestinians deserve a home, deserve peace, just like everyone else.
Growing up in Palestine, I had many Jewish, Muslim and Christian friends. You could sense the harmony between us.
I remember many of them visiting me in Jaffa. I, in turn, would visit them in Gaza, an hour's drive away. I still remember the smell of fresh citrus and wild flowers in the air.
I haven't seen or heard from them since I came to the United States. I'm not sure if they're okay, or even if they’re still alive. I have no way of finding out. When I fled Palestine, I was lucky to have my parents, brothers, sisters and a few other immediate relatives to stay with. It was impossible to keep track of everyone else you knew when you were ripped apart from everything and everyone.
After the state of Israel was created, the Israeli government made it difficult for Palestinians to return to their homeland. If I had to go back, I would first need to complete forms and be investigated before I am given permission. Imagine needing permission to go home. It's like someone ripping my heart out, stepping on it and feeding it to the lions. If there had been peace in Palestine, I would have preferred to be there now, even if it meant living like a peasant.
I cried and prayed for peace in 1948, and every time a fresh outbreak of violence erupted. For too long I have been hearing the terms, "cease fire" and "peace talks."
But historically, that part of the world has been an unending cycle of violence and ceasefire. I don't want to see this cycle continue. There must be peace, real peace, and equality.
The only thing I can do now as a 78-year-old man is to pray. Pray for my people. Pray for everyone. Pray for peace.
January 13, 2009
Ce qui était il comme être forcé pour quitter la Palestine il y a 60 ans
Automatically translated into French thanks to WorldLingo
Par Suzanne Manneh, nouveaux médias de l'Amérique :
La note du rédacteur : Le conflit courant entre les forces de Hamas et l'Israel a rallumé des mémoires parmi beaucoup d'expats palestiniens il y a d'un moment plus de six décennies quand elles ont été forcées de se sauver leur patrie pendant que la violence éclatait là. Un expat palestinien de 78 ans, qui veut demeurer anonyme, partage certaines de ces mémoires avec le nouveau journaliste Suzanne Manneh de médias de l'Amérique.
VILLE de DALY, Californie. -- Il a été de 61 ans puisque j'ai vu ma patrie de la Palestine. Je suis l'un de beaucoup d'aînés palestiniens vivant dans l'exil. Et tristement, un de beaucoup qui peuvent ne pas vivre pour revoir à la maison.
J'ai laissé Jaffa, Palestine, région maintenant de l'Israel, quand j'avais 17 ans. C'était un temps violent en Palestine, amenant au Nakba, arabe pour la catastrophe, l'expulsion des Palestiniens de Palestine, et la création de l'Israel.
Ma famille et moi nous sommes sauvées le 27 avril 1948. Mon cousin, qui a vécu un bloc loin de moi, a été sévèrement blessé d'une attaque de missiles sur notre voisinage, mais survécu. Le jour suivant, la défense juive force dit nous a dû partir ou mourir, ainsi nous avons emballé celui que nous pourrions, aussi rapidement que nous pourrions, et gauche pour la Jordanie, espérant une vie plus paisible et plus stable. Mais une économie jordanienne instable dans les années 70 a fini ce rêve et a commencé des autres, aux Etats-Unis.
Quand je suis venu aux Etats-Unis, j'ai caché le fait que j'étais palestinien, ou même l'Arabe. J'ai dit que j'étais grec. J'étais les Américains inquiétés m'appellerais un terroriste et me rejetterais. J'ai rendu ma patrie et mon identité aussi bien. Quelque découvert j'étais palestinien et offensant me.
En deux dernières semaines, j'ai été collé à mon téléviseur, observant de ma maison ici en Californie le combat entre Hamas et l'Israel dans Gaza. Et pendant que j'observe, je pleure. L'observation de ceci est la plus étroite que je pense que je peux arriver à la maison.
Mes dernières mémoires de maison sont comme ceci. Chaos. La mort. Sang. Larmes. Crainte. Colère. Cris. Et surtout tristesse, tellement tristesse. Une minute vous appréciez un repas avec votre famille et perche ! vous êtes déraciné.
Un après-midi, à la fin du janvier 1948, je montais ma maison de bicyclette des affaires du taxi de mon père. J'étais dans Jaffa du centre et ai vu un de mes oncles montant son vélo. « Hâte sur la maison ! » il a hurlé, « j'entendent que ce secteur est à côté de obtiennent bombardé ! »
Je ne l'ai pas cru, mais je n'ai pas voulu ne prendre aucune chance. Je suis monté vers ma maison et lui vers le sien. Des secondes plus tard, j'ai entendu une explosion énorme. Je des bâtiments de scie entre vers le haut en fumée et feux derrière moi. Les centaines de personnes couraient dans les rues, criant. Je secouais incontrôlablement quand je suis devenu à la maison. J'ai appris que mon oncle était mort dans l'explosion.
La violence escaladée en jours suivants. Mes amis juifs ont été choqués. Ils ne pourraient pas croire ce qui se produisait. Il y avait eu des émeutes avant, une petite violence, mais jamais comme ceci.
Chaque jour là étaient plus d'attaques. Les Palestiniens se sont sentis qu'ils ont dû exercer des représailles, ainsi c'est devenu violence contre la violence.
Les forces juives de la défense ont commencé à forcer des personnes à laisser leurs maisons. S'ils pas, ils tueraient chacun, ils ont indiqué. Je me rappelle les filles palestiniennes obtenir violé. Je des soeurs de la scie trois de mon voisinage saute dans un puits parce que les forces de la défense ont essayé de les violer.
Beaucoup de familles qui n'ont pas eu des voitures en lesquelles pour s'échapper brouillé pour trouver une famille qui. Ils ont écrasé dans eux, 12 personnes to15 à une voiture.
D'autres sont parvenus à prendre des bateaux au nord en le Liban. Certains se sont sauvés à le pied. Bon nombre d'entre eux sont morts de la déshydratation et de l'épuisement tout en s'échappant. Nous étions chanceux. Nous avons eu une cabine de la compagnie du taxi de mon père à la maison et nous avons éliminé dans elle, laissant tout d'autre derrière.
L'autre jour, j'ai vu un plan rapproché d'une petite du visage fille sur mon écran de TV. Elle avait quatre ans, peut-être cinq, années. Elle des yeux ont été gonflées de pleurer. Elle criait, « maman ! Papa ! Maman ! Où êtes-vous ? J'ai besoin de toi ! « Ses parents avaient été tués dans des attaques de missile.
Quand je l'ai vue des yeux, je me suis rappelé une petite fille de 1948 dans mon voisinage. Elle a aussi fait gonfler des yeux de pleurer. Elle a trouvé ses parents a tiré des morts devant sa maison. Ils n'avaient pas coopéré quand ils ont été dits pour partir. La petite fille était encore endormie à l'intérieur de la maison.
Dans cette violence, plus de 750.000 Palestiniens ont été forcés dehors. Mais aujourd'hui je vois la cruauté qui ne peut pas comparer à 1948. C'est plus mauvais qu'un abattoir. Je vois des champs des corps humains avec manquer de bras et de jambes. Je vois les corps morts se trouver sur l'un l'autre dans les piscines du sang, personnes blessées, maisons tournées à la blocaille.
Je tout seul vois des enfants dans les rues. Je vois pleurer de personnes. Ils ont été sans nourriture, eau, médecine et électricité pendant des semaines.
En 1948, j'ai pensé que la question palestinienne était juste une question palestinienne, mais ce conflit courant est devenu une crise humanitaire globale. Des droits de l'homme internationaux sont violés. Les Palestiniens méritent une maison, méritent la paix, juste comme chacun autrement.
Accroissant vers le haut en Palestine, j'ai eu beaucoup d'amis juifs, musulmans et chrétiens. Vous pourriez sentir l'harmonie entre nous.
Je me rappelle bon nombre d'entre elles me rendant visite dans Jaffa. I, à leur tour, les visiterait dans Gaza, la commande d'une heure loin. Je me rappelle toujours l'odeur du citron frais et des fleurs sauvages dans le ciel.
Je n'ai pas vu ou entendu de eux depuis que je suis venu aux Etats-Unis. Je ne suis pas sûr s'ils sont corrects, ou même s'ils sont encore vivants. Je n'ai aucune manière de découvrir. Quand je me suis sauvé la Palestine, j'étais chanceux pour avoir mes parents, frères, soeurs et quelques autres parents immédiats à rester avec. Il était impossible de maintenir chacun que vous avez su autrement quand vous avez été déchiré indépendamment de tout et de chacun.
Après que l'état de l'Israel ait été créé, le gouvernement israélien l'a rendu difficile pour que les Palestiniens retournent à leur patrie. Si je devais retourner, je devrais la première fois remplir des formulaires et être étudié avant que je sois donné la permission. Imaginez avoir besoin de permission d'aller à la maison. Il est comme quelqu'un qui déchire dehors mon coeur, qui fait un pas là-dessus et qui l'alimente aux lions. S'il y avait eu de paix en Palestine, j'aurais préféré être là maintenant, même si elle signifiait la vie comme un paysan.
J'ai pleuré et ai prié pour la paix en 1948, et chaque fois qu'une manifestation fraîche de violence a éclaté. Pour trop long j'avais entendu les limites, « cessez-le-feu » et « entretiens de paix. »
Mais historiquement, cette partie du monde a été un cycle éternel de violence et de cessez-le-feu. Je ne veux pas voir ce cycle continuer. Il doit y avoir paix, vraie paix, et égalité.
La seule chose que je peux faire maintenant car un homme de 78 ans doit prier. Priez pour mes personnes. Priez pour chacun. Priez pour la paix.
13 janvier 2009
Cuáles era como ser forzado para salir de Palestina hace 60 años
Automatically translated into Spanish thanks to WorldLingo
Por Suzanne Manneh, nuevos medios de América:
Nota del redactor: El conflicto actual entre las fuerzas de Hamas e Israel ha reencendido memorias entre muchos expats palestinos hace de una época más de seis décadas cuando fueron forzadas huir su patria mientras que la violencia entró en erupción allí. Un expat palestino de 78 años, que desea seguir siendo anónimo, comparte algunas de esas memorias con el nuevo reportero Suzanne Manneh de los medios de América.
CIUDAD de DALY, California. -- Ha sido 61 años puesto que he visto mi patria de Palestina. Soy una de muchas ancianos palestinas que viven en exilio. Y tristemente, uno de muchos que pueden no vivir para ver a casa otra vez.
Dejé Jaffa, Palestina, ahora parte de Israel, cuando era 17. Era un rato violento en Palestina, conduciendo al Nakba, árabe para la catástrofe, la expulsión de palestinos de Palestina, y la creación de Israel.
Mi familia y yo huimos el 27 de abril de 1948. Dañaron de un ataque de misiles en nuestra vecindad, pero fueron sobrevivido a mi primo, que vivió un bloque lejos de mí, seriamente. El día siguiente, la defensa judía fuerza dicho nosotros tuvo que irse o morir, así que embalamos lo que podríamos, tan rápidamente como podríamos, e izquierdo para Jordania, esperando por una vida más pacífica, más estable. Pero una economía jordana inestable en los años 70 terminó ese sueño y comenzó otro, en los Estados Unidos.
Cuando vine a los Estados Unidos, oculté al hecho de que era palestino, o aún a árabe. Dije que era griego. Era americanos preocupados me llamaría un terrorista y me rechazaría. Entregué mi patria y mi identidad también. Algún descubierto era palestino e insultado me.
En las dos semanas pasadas, me han pegado a mi televisión, mirando de mi hogar aquí en California luchar entre Hamas e Israel en Gaza. Y como miro, grito. Mirar esto está el más cercano que pienso que puedo conseguir al hogar.
Mis memorias pasadas del hogar son como esto. Caos. Muerte. Sangre. Rasgones. Miedo. Cólera. Griterío. Y sobretodo tristeza, tanto tristeza. ¡Un minuto usted está gozando de una comida con su familia y auge! le desarraigan.
Una tarde, a finales del enero de 1948, montaba mi hogar de la bicicleta del negocio del taxi de mi padre. Estaba en Jaffa céntrico y vi a uno de mis tíos que montaban su bici. “Prisa en hogar!” ¡él gritó, “yo oye que esta área está al lado de consigue bombardeada! ”
No lo creí, sino que no deseé tomar ninguna ocasiones. Monté hacia mi casa y él hacia el suyo. Los segundos después, oí una explosión enorme. Los edificios de la sierra entro para arriba en humo y fuegos detrás de mí. Los centenares de gente funcionaban en las calles, gritando. Sacudaría incontrolable cuando conseguí casero. Aprendí que mi tío había muerto en la explosión.
La violencia se extendió en los días siguientes. Dieron una sacudida eléctrica a mis amigos judíos. No podrían creer qué sucedía. Había habido alborotos antes, una pequeña violencia, pero nunca como de esto.
Cada día allí era más ataques. Los palestinos se sentían que tuvieron que tomar represalias, así que se convirtió en violencia contra violencia.
Las fuerzas judías de la defensa comenzaron a forzar a gente salir de sus hogares. Si no, matarían a cada uno, dijeron. Recuerdo a muchachas palestinas conseguir violado. Las hermanas de la sierra tres de mi vecindad salto en un pozo porque las fuerzas de la defensa intentaron violarlos.
Muchas familias que no tenían coches en los cuales escaparse revuelto para encontrar a una familia que lo hizo. Aplastaron en ellos, 12 personas to15 a un coche.
Otros manejaron tomar los barcos al norte en Líbano. Algunos huidos por el pie. Muchos de ellos murieron de la deshidratación y del agotamiento mientras que se escapaban. Éramos afortunados. Teníamos un taxi de la compañía del taxi de mi padre en el país y eliminamos en ella, dejando todo otro detrás.
El otro día, vi un primer de la cara de una pequeña muchacha en mi pantalla de la TV. Ella era cuatro, quizá cinco, años. La los ojos hincharon del griterío. ¡Ella gritaba, “mama! ¡Papá! ¡Mama! ¿Dónde está usted? ¡Le necesito! Habían matado a “sus padres en ataques del misil.
Cuando la vi los ojos, recordé a pequeña muchacha a partir de 1948 en mi vecindad. Ella hizo también los ojos hinchar del griterío. Ella encontró a sus padres tiró a muertos delante de su hogar. No habían cooperado cuando les dijeron para irse. La pequeña muchacha todavía estaba dormida dentro de la casa.
En esa violencia, sobre 750.000 palestinos fueron forzados hacia fuera. Pero veo hoy la crueldad que no puede comparar a 1948. Esto es peor que un matadero. Veo los campos de cuerpos humanos con faltar de los brazos y de las piernas. Veo a cuerpos muertos el mentir encima de uno a en las piscinas de la sangre, gente dañada, hogares dados vuelta al escombro.
Veo a niños en las calles todo solamente. Veo el griterío de la gente. Han estado sin el alimento, el agua, la medicina y la electricidad por semanas.
En 1948, pensé que la edición palestina era justa una edición palestina, pero este conflicto actual se ha convertido en una crisis humanitaria global. Se están violando los derechos humanos internacionales. Los palestinos merecen un hogar, merecen paz, apenas como cada uno.
Creciendo para arriba en Palestina, tenía muchos amigos judíos, musulmanes y cristianos. Usted podría detectar la armonía entre nosotros.
Recuerdo a muchos de ellos que me visitan en Jaffa. I, alternadamente, los visitaría en Gaza, impulsión de una hora lejos. Todavía recuerdo el olor de la fruta cítrica fresca y de flores salvajes en el aire.
No he visto u oído de ellos desde que vine a los Estados Unidos. No soy seguro si son aceptables, o aún si todavía están vivos. No tengo ninguna manera de descubrir. Cuando huí Palestina, era afortunado tener mis padres, hermanos, hermanas y algunos otros parientes inmediatos a permanecer con. Era imposible no perder de vista cada uno que usted sabía cuándo le rasgaron aparte de todo y cada uno.
Después de que el estado de Israel fuera creado, el gobierno israelí hizo difícil para que los palestinos vuelvan a su patria. Si tuviera que ir detrás, primero necesitaría llenar el formulario y ser investigado antes de que me den el permiso. Imagínese el necesitar del permiso de ir a casa. Es como alguien que rasga mi corazón hacia fuera, caminando en él y alimentándolo a los leones. Si hubiera habido paz en Palestina, habría preferido estar allí ahora, aunque él signifiqué la vida como un campesino.
Grité y rogué para la paz en 1948, y cada vez que un brote fresco de violencia entró en erupción. Para demasiado largo he estado oyendo los términos, “alto el fuego” y las “negociaciones de la paz. ”
Pero históricamente, esa parte del mundo ha sido un ciclo interminable de la violencia y del alto el fuego. No deseo ver este ciclo continuar. Debe haber paz, paz verdadera, e igualdad.
La única cosa que puedo ahora hacer pues un hombre de 78 años debe rogar. Ruegue para mi gente. Ruegue para cada uno. Ruegue para la paz.
13 de enero de 2009
Che cosa era come la forzatura per lasciare il Palestine 60 anni fa
Automatically translated into Italian thanks to WorldLingo
Da Suzanne Manneh, nuovi mezzi dell'America:
Nota del redattore: Il conflitto corrente fra le forze di Hamas e l'Israele ha riacceso le memorie fra molti expats palestinesi di un momento più di sei decadi fa quando sono state costrette a fuggire la loro patria mentre la violenza ha scoppiato là. Un expat palestinese di 78 anni, che desidera rimanere anonimo, ripartisce alcune di quelle memorie con il nuovo reporter Suzanne Manneh di mezzi dell'America.
CITTÀ del DALY, California. -- È stato di 61 anno poiché ho visto la mia patria del Palestine. Sono uno di molti elders palestinesi che vivono nel exile. E tristemente, uno di molti che non possano vivere per vedere a casa ancora.
Ho lasciato Jaffa, Palestine, ora zona dell'Israele, quando ero 17. Era un tempo violento nel Palestine, portante al Nakba, arabo per la catastrofe, l'espulsione dei Palestinesi dal Palestine e la creazione dell'Israele.
La miei famiglia ed io sono fuggito il 27 aprile 1948. Il mio cugino, che ha vissuto un blocco via da me, è stato ferito severamente da un attacco di missili sulla nostra vicinanza, ma è stato sopravvissuto. Il giorno seguente, la difesa ebrea forza detto noi ha dovuto andare o morire, in modo da abbiamo imballato qualunque potremmo, velocemente come potremmo e di sinistra per il Giordano, sperando per una vita più pacifica e più stabile. Ma un'economia Jordanian instabile negli anni 70 ha concluso quel sogno ed ha iniziato un altro, negli Stati Uniti.
Quando sono venuto negli Stati Uniti, ho nascosto il fatto che ero palestinese, o persino l'arabo. Ho detto che ero greco. Ero Americani preoccupati lo denominerei un terrorista e lo rifiuterei. Ho ceduto la mia patria e la mia identità pure. Qualche scoperto ero palestinese ed insultato me.
Nelle ultime due settimane, sono stato incollato al mio televisore, guardante dalla mia sede qui nella California il combattimento fra Hamas e l'Israele in Gaza. E mentre guardo, grido. Guardare questo è il più vicino pensi che possa ottenere alla sede.
Le mie ultime memorie della sede sono come questa. Caos. Morte. Anima. Rotture. Timore. Rabbia. Grida. E soprattutto tristezza, così tanto tristezza. Un minuto state godendo un pasto con la vostre famiglia ed asta! siete sradicati.
Un pomeriggio, alla conclusione del gennaio 1948, stavo guidando la mia sede della bicicletta dal commercio del taxi del mio padre. Ero in Jaffa del centro ed ho visto uno dei miei zii che guidano la sua bici. “Fretta sulla sede!„ ha urlato, “io si sente che questa zona è vicino a ottiene bombardata! „
Non lo ho creduto, ma non ho desiderato prendere alcune probabilità. Ho guidato verso la miei casa e lui verso suo. Secondi dopo, ho sentito un'esplosione enorme. Costruzioni della sega vado in su in fumo e fuochi dietro me. I centinaia della gente stavano funzionando nelle vie, gridanti. Stavo agitando incontrollabile quando ho ottenuto domestico. Ho imparato che il mio zio era morto nell'esplosione.
La violenza intensificata nei seguenti giorni. I miei amici ebrei sono stati scossi. Non potrebbero credere che cosa stava accadendo. Ci erano stati tumulti prima, una violenza piccola, ma mai come questo.
Ogni giorno là era più attacchi. I Palestinesi hanno ritenuto che hanno dovuto retaliate, in modo da si è trasformato in in violenza contro la violenza.
Le forze ebree della difesa hanno cominciato a forzare la gente lasciare le loro sedi. Se non, ucciderebbero tutto, hanno detto. Mi ricordo delle ragazze palestinesi ottenere colza. Sorelle della sega tre dalla mia vicinanza salto in un pozzo perché le forze della difesa hanno provato a colza.
Molte famiglie che non hanno avute automobili in cui fuoriuscire scrambled per trovare una famiglia che. Squished in loro, 12 genti to15 ad un automobile.
Altri sono riuscito a prendere le barche a nord in Libano. Alcuni sono fuggito dal piede. Molti di loro sono morto di disidratazione e di esaurimento mentre fuoriuscivano. Eravamo fortunati. Abbiamo avuti una carrozza dall'azienda del taxi del mio padre nel paese ed abbiamo eliminato in esso, lasciando tutto altro indietro.
L'altro giorno, ho visto un primo piano della faccia della ragazza piccola sul mio schermo della TV. Era quattro, forse cinque, anni. Lei occhi è stata gonfiata dal gridare. Stava gridando, “Mommy! Daddy! Mommy! Dove siete? Li ho bisogno! “I suoi genitori erano stati uccisi negli attacchi del missile.
Quando la ho vista occhi, mi sono ricordato di una ragazza piccola da 1948 nella mia vicinanza. Anche ha fatta gonfiare gli occhi dal gridare. Ha trovato i suoi genitori ha sparato i morti davanti la sua sede. Non avevano cooperato quando si sono detti a per andare. La ragazza piccola era ancora addormentata all'interno della casa.
In quella violenza, oltre 750.000 Palestinesi sono stati forzati fuori. Ma oggi vedo la crudeltà che non può confrontare a 1948. Ciò è più difettosa di un mattatoio. Vedo i campi dei corpi umani con la mancanza dei piedini e di armi. Vedo gli enti guasti trovarmi in cima a vicenda in stagni di anima, gente ferita, sedi girate verso rubble.
Vedo i bambini nelle vie tutto il da solo. Vedo gridare della gente. Sono stati senza alimento, acqua, medicina ed elettricità per le settimane.
In 1948, ho pensato che l'edizione palestinese fosse giusta un'edizione palestinese, ma questo conflitto corrente si è trasformato in in una crisi umanitaria globale. I diritti dell'uomo internazionali stanno violandi. I Palestinesi meritano una sede, meritano la pace, appena come tutto altrimenti.
Crescendo in su nel Palestine, ho avuto molti amici ebrei, musulmani e cristiani. Potreste percepirci l'armonia.
Mi ricordo di molte che lo visitano in Jaffa. I, a loro volta, li visiterebbe in Gaza, azionamento dell'ora via. Ancora mi ricordo dell'odore dell'agrume fresco e dei fiori selvaggi nell'aria.
Non ho visto o sentito da loro da quando sono venuto negli Stati Uniti. Non sono sicuro se sono giusti, o persino se sono ancora vivi. Non ho senso di scoprire. Quando ho fuggito il Palestine, ero fortunato avere i miei genitori, i fratelli, le sorelle ed alcuni altri parenti immediati da rimanere con. Era impossible da tenersi al corrente di tutto altrimenti che sapeste quando siete stati strappati oltre a tutto ed a tutto.
Dopo che il dichiarare dell'Israele sia generato, il governo israeliano lo ha reso difficile affinchè i Palestinesi rinvii alla loro patria. Se dovessi andare indietro, in primo luogo dovrei compilare il modulo ed essere studiato prima che fossi dato il permesso. Immagini avere bisogno del permesso andare a casa. È come qualcuno che strappa il mio cuore fuori, facente un passo su esso ed alimentante lo ai leoni. Se ci fosse stato pace nel Palestine, avrebbero preferito essere là ora, anche se significasse la vita come un contadino.
Ho gridato e pregato per pace in 1948 ed ogni volta che uno scoppio fresco di violenza ha scoppiato. Per troppo lungo sto sentendo i termini, “cessi il fuoco„ e “i colloqui di pace. „
Ma storicamente, quella parte del mondo è stata un ciclo senza fine della violenza e del cessate il fuoco. Non desidero vedere questo ciclo continuare. Ci deve essere pace, pace reale ed uguaglianza.
L'unica cosa che posso ora fare poichè un uomo di 78 anni deve pregare. Preghi per la mia gente. Preghi per tutto. Preghi per pace.
13 gennaio 2009
Vor was es wie war gezwungen werden, zum von Palästina 60 Jahren zu verlassen
Automatically translated into German thanks to WorldLingo
Durch Suzanne Manneh, neue Amerika Mittel:
Anmerkung des Herausgebers: Von der gegenwärtige Konflikt zwischen Hamas Kräften und Israel hat Gedächtnisse unter vielen palästinensischen expats eine Zeit mehr als sechs Dekaden wieder angezündet vor, als sie gezwungen wurden, ihre Heimaten zu fliehen, während Gewalttätigkeit dort ausbrach. Ein 78 Einjahrespalästinensisches expat, das anonym bleiben möchte, teilt einige jener Gedächtnisse mit neuem Amerika Mittelreporter Suzanne Manneh.
DALY STADT, Calif. -- Es ist 61 Jahre gewesen, da ich meine Heimaten von Palästina gesehen habe. Ich bin einer vieler palästinensischer ältester, die im Exil leben. Und traurig, eins von vielen, die möglicherweise nicht leben können, um nach Hause wieder zu sehen.
Ich ließ Jaffa, Palästina, zerteile jetzt von Israel, als ich 17 war. Es war eine heftige Zeit in Palästina, das bis zum Nakba führt, für Katastrophe, die Entfernung der Palästinenser von Palästina und die Kreation von Israel arabisch.
Meine Familie und ich flohen am 27. April 1948. Mein Vetter, der ein Block weg von mir lebte, wurde streng von einem Projektilenangriff auf unserer Nachbarschaft verletzt, aber überlebt. Am nächsten Tag, zwingt jüdische Verteidigung besagtes wir mußte gehen oder sterben, also verpackten wir was auch immer wir könnten, so schnell, wie wir könnten, und link für Jordanien und hofften für ein ruhigeres, beständigeres Leben. Aber eine instabile jordanische Wirtschaft in den siebziger Jahren beendete diesen Traum und begann andere, in den Vereinigten Staaten.
Als ich in die Vereinigten Staaten kam, versteckte ich die Tatsache, daß ich palästinensisch war, oder sogar Araber. Ich sagte, daß ich griechisch war. Ich war gesorgte Amerikaner würde anrufen mich einen Terroristen und zurückweisen mich. Ich übergab meine Heimaten und meine Identität außerdem. Einiges herausgefunden war ich palästinensisch und mir beleidigt.
In den letzten zwei Wochen bin ich zu meinem Fernseher geklebt worden und von meinem Haus hier in Kalifornien das Kämpfen zwischen Hamas und Israel in Gaza aufgepaßt. Und während ich aufpasse, schreie ich. Dieses aufzupassen ist das nähste, das ich denke, daß ich zum Haus kommen kann.
Meine letzten Gedächtnisse des Hauses sind so. Chaos. Tod. Blut. Risse. Furcht. Zorn. Schreien. Und vor allem Traurigkeit, soviel Traurigkeit. Eine Minute genießen Sie eine Mahlzeit mit Ihrer Familie und Hochkonjunktur! Sie uprooted.
Ein Nachmittag, am Ende von Januar 1948, ritt ich mein Fahrradhaus vom Taxigeschäft meines Vaters. Ich war in im Stadtzentrum gelegenem Jaffa und sah einen meiner Onkel, die sein Fahrrad reiten. „Hast auf Haus!“ er kreischte, „ich hört, daß dieser Bereich nahe bei erhalten bombardiert ist! “
Ich glaubte ihm nicht, aber ich wollte keine Wahrscheinlichkeiten nehmen. Ich ritt in Richtung in Richtung meinem Haus und zu ihm in Richtung zu seinem. Sekunden später, hörte ich eine sehr große Explosion. Ich Sägegebäude gehe oben in Rauch und in Feuer hinter mich. Hunderte Leute liefen in die Straßen und schrieen. Ich rüttelte unkontrollierbar, als ich Haupt erhielt. Ich erfuhr, daß mein Onkel in der Explosion gestorben war.
Die Gewalttätigkeit entwickelt an den folgenden Tagen. Meine jüdischen Freunde wurden entsetzt. Sie konnten nicht glauben, was geschah. Es hatte Aufstände vor, eine kleine Gewalttätigkeit, aber nie so gegeben.
Jeder Tag dort waren mehr Angriffe. Palästinenser glaubten, daß sie sich revanchieren mußten, also es Gewalttätigkeit gegen Gewalttätigkeit wurde.
Die jüdischen Verteidigungkräfte fingen an, Leute zu zwingen, ihre Häuser zu verlassen. Wenn sie nicht, würden sie jeder töten, sagten sie. Ich erinnere mich an palästinensische Mädchen, geraubt zu erhalten. Ich Schwestern der Säge drei von meiner Nachbarschaft springe in einen Brunnen, weil die Verteidigungkräfte versuchten, sie zu rauben.
Viele Familien, die nicht Autos hatten, in denen entgehen durcheinandergemischt, um eine Familie zu finden, die. Sie zerquetschten in sie, 12 Leute to15 zu einem Auto.
Andere handhabten, Boote nördlich in den Libanon zu nehmen. Einige geflohen durch Fuß. Viele von ihnen starben an der Dehydratisierung und an der Abführung beim Entgehen. Wir waren glücklich. Wir hatten ein Fahrerhaus von der Taxifirma meines Vaters zu Hause und wir trieben in ihr ab und ließen alles sonst hinter.
Der andere Tag, sah ich eine Nahaufnahme des Gesichtes eines kleinen Mädchens auf meinem Fernsehapparat Schirm. Sie war vier, möglicherweise fünf, die Jahre alt. Sie Augen wurde vom Schreien geschwollen. Sie schrie, „Mamma! Vati! Mamma! Wo sind Sie? Ich benötige Sie! „Ihre Eltern waren in den Flugangriffen getötet worden.
Als ich sie Augen sah, erinnerte mich ich an ein kleines Mädchen von 1948 in meiner Nachbarschaft. Sie ließ auch Augen vom Schreien schwellen. Sie fand ihre Eltern schoß Tote vor ihrem Haus. Sie hatten nicht zusammengearbeitet, als sie erklärt wurden, um zu gehen. Das kleine Mädchen schlief noch innerhalb des Hauses.
In dieser Gewalttätigkeit über 750.000 Palästinensern wurden heraus gezwungen. Aber heute sehe ich Grausamkeit, die nicht bis 1948 vergleichen kann. Dieses ist schlechter als ein Schlachthaus. Ich sehe auffange von den menschlichen Körpern mit dem Arm- und Beinvermissen. Ich sehe tote Körper, auf einander in den Lachen des Bluts, verletzte Leute, die Häuser zu liegen, die zum Schutt gedreht werden.
Ich sehe Kinder in den Straßen ganz alleine. Ich sehe das Leuteschreien. Sie sind ohne Nahrung, Wasser, Medizin und Elektrizität für Wochen gewesen.
1948 dachte ich, daß die palästinensische Ausgabe eine palästinensische Ausgabe gerecht war, aber dieser gegenwärtige Konflikt eine globale humanitäre Krise geworden ist. Internationale menschliche Rechte werden verletzt. Palästinenser verdienen ein Haus, verdienen Frieden, gerade wie jeder sonst.
Wachsend oben in Palästina, hatte ich viele jüdische, moslemische und christliche Freunde. Sie konnten die Harmonie zwischen uns abfragen.
Ich erinnere mich viele von an ihnen mich in Jaffa besuchend. I der Reihe nach würden sie in Gaza, Antrieb einer Stunde weg besuchen. Ich erinnere noch mich den an Geruch der frischen Zitrusfrucht und der wilden Blumen in der Luft.
Ich habe nicht oder gehört von ihnen gesehen, seit ich in die Vereinigten Staaten kam. Ich bin nicht sicher, wenn sie okay sind oder sogar wenn sie noch lebendig sind. Ich habe keine Weise von herausfinden. Als ich Palästina floh, war ich glücklich, meine Eltern, Brüder, Schwestern und einige andere sofortige Verwandte zu haben, zum mit zu bleiben. Es war unmöglich, jeder sonst zu verfolgen Sie wußte, als Sie abgesehen von alles und jeder zerrissen wurden.
Nachdem der Zustand von Israel verursacht wurde, bildete die israelische Regierung es schwierig, damit Palästinenser zu ihrer Heimaten zurückgehen. Wenn ich zurück gehen mußte, würde ich zuerst Formen ausfüllen und nachgeforscht werden müssen, bevor mir Erlaubnis gegeben werde. Stellen Sie vor sich, Erlaubnis zu benötigen, nach Hause zu gehen. Es ist wie jemand, das heraus mein Herz zerreißt, auf es tritt und es den Löwen einzieht. Wenn es Frieden in Palästina gegeben hatte, würde ich es vorgezogen haben, dort jetzt zu sein, selbst wenn es Leben wie ein Landarbeiter bedeutete.
Ich schrie und betete für Frieden 1948 und jedesmal wenn ein frischer Ausbruch der Gewalttätigkeit ausbrach. Für zu langes habe ich die Bezeichnungen gehört, „hören Sie Feuer“ auf und „Frieden spricht. “
Aber historisch, ist dieses Teil der Welt ein unending Zyklus der Gewalttätigkeit und des Ceasefire gewesen. Ich möchte nicht diesen Zyklus sehen fortzufahren. Es muß Frieden, realen Frieden und Gleichheit geben.
Die einzige Sache, die ich jetzt tun kann, da ein 78 Einjahresmann beten soll. Beten Sie für meine Leute. Beten Sie für jeder. Beten Sie für Frieden.
13. Januar 2009
O que era como ser forçado para sair de Palestina 60 anos há
Automatically translated into Portuguese thanks to WorldLingo
Por Suzanne Manneh, meios novos de América:
Nota do editor: O conflito atual entre forças de Hamas e Israel reacendeu memórias entre muitos expats Palestinian de um momento mais de seis décadas há quando foram forçadas a fujir seu homeland enquanto a violência erupted lá. Um expat Palestinian de 78 year-old, que queira remanescer anonymous, compartilha de algumas daquelas memórias com o repórter novo Suzanne Manneh dos meios de América.
CIDADE de DALY, Califórnia. -- Foi 61 anos desde que eu vi meu homeland de Palestina. Eu sou uma de muitas pessoas idosas Palestinian que vivem no exile. E sadly, um de muitos que não podem viver para ver para casa outra vez.
Eu deixei Jaffa, Palestina, parte agora de Israel, quando eu era 17. Era uma estadia violenta em Palestina, conduzindo ao Nakba, árabe para o catastrophe, o expulsion dos Palestinians de Palestina, e a criação de Israel.
Meus família e eu fujimos abril em 27, 1948. Meu primo, que viveu um bloco longe de mim, foi ferido severamente de um attaque de mísseis em nossa vizinhança, mas sobrevivido. No dia seguinte, a defesa Jewish força dito nós teve que sair ou morrer, assim que nós embalamos o que quer que nós poderíamos, tão rapidamente como nós poderíamos, e esquerdo para Jordão, esperando por uma vida mais calma, mais estável. Mas uma economia Jordanian instável nos 1970's terminou esse sonho e começou outro, nos Estados Unidos.
Quando eu vim aos Estados Unidos, eu escondi o fato que eu era Palestinian, ou o árabe uniforme. Eu disse que eu era grego. Eu era americanos preocupados chamar-me-ia um terrorista e rejeitar-me-ia. Eu rendi meu homeland e minha identidade também. Algum encontrado para fora eu era Palestinian e insultado me.
Nas últimas duas semanas, eu fui colado a meu jogo de televisão, prestando atenção de meu repouso aqui em Califórnia à luta entre Hamas e Israel em Gaza. E enquanto eu presto atenção, eu grito. Prestar atenção a isto é o mais próximo que eu penso que eu posso começar ao repouso.
Minhas últimas memórias do repouso são como esta. Caos. Morte. Sangue. Rasgos. Medo. Raiva. Gritar. E sobretudo sadness, tanto sadness. Um minuto você está apreciando uma refeição com seus família e crescimento! você é desarraigado.
Uma tarde, no fim de janeiro 1948, eu montava meu repouso da bicicleta do negócio do taxicab do meu pai. Eu estava em Jaffa da baixa e via um de meus tios que montam sua bicicleta. “Pressa no repouso!” gritou, “mim ouve-se que esta área está ao lado de começa bombardeada! ”
Eu não o acreditei, mas eu não quis fazer exame de nenhumas possibilidades. Eu montei para meus casa e ele para his. Segundos mais tarde, eu ouvi uma explosão enorme. Eu edifícios da serra vou acima no fumo e nos fogos atrás de mim. As centenas dos povos estavam funcionando nas ruas, gritando. Eu estava agitando uncontrollably quando eu comecei home. Eu aprendi que meu tio tinha morrido na explosão.
A violência escalada nos seguintes dias. Meus amigos Jewish foram chocados. Não poderiam acreditar o que estava acontecendo. Tinha havido uns motins antes, uma violência pequena, mas nunca como deste.
Cada dia lá era mais ataques. Os Palestinians sentiram que tiveram que retaliate, assim que se transformou violência de encontro à violência.
As forças Jewish da defesa começaram a forçar povos a sair de seus repousos. Se não, matariam todos, disseram. Eu recordo meninas Palestinian começar violado. Eu irmãs da serra três de minha vizinhança salto em um poço porque as forças da defesa tentaram os violar.
Muitas famílias que não tiveram os carros em que para se escapar scrambled para encontrar uma família que. Squished neles, 12 povos to15 a um carro.
Outros controlaram fazer exame de barcos para o norte em Líbano. Alguns fujiram pelo pé. Muitos deles morreram da desidratação e do exhaustion ao escapar-se. Nós éramos afortunados. Nós tivemos um táxi da companhia do taxicab do meu pai no repouso e nós expelimos nele, deixando tudo outro de trás.
O outro dia, eu vi um close-up da cara de uma menina pequena em minha tela da tevê. Era quatro, talvez cinco, anos velhos. Os olhos foi inchada de gritar. Estava gritando, “Mommy! Daddy! Mommy! Onde está você? Eu necessito-o! “Seus pais tinham sido matados em ataques do míssil.
Quando eu a vi os olhos, eu recordei uma menina pequena de 1948 em minha vizinhança. Teve demasiado os olhos inchados de gritar. Encontrou seus pais disparou em mortos na frente de seu repouso. Não tinham cooperado quando foram ditos para sair. A menina pequena estava ainda adormecida dentro da casa.
Nessa violência, sobre 750.000 Palestinians foram forçados para fora. Mas hoje eu v a crueldade que não pode comparar a 1948. Isto é mais mau do que um slaughterhouse. Eu v campos de corpos humanos com faltar dos braços e dos pés. Eu v corpos inoperantes encontrar-se no alto de se nos pools do sangue, povos feridos, repousos girados para o rubble.
Eu v crianças nas ruas toda sozinho. Eu v gritar dos povos. Foram sem alimento, água, medicina e eletricidade por semanas.
Em 1948, eu pensei que a edição Palestinian era justa uma edição Palestinian, mas este conflito atual se transformou uma crise humanitária global. As direitas humanas internacionais violated. Os Palestinians merecem um repouso, merecem a paz, apenas como todos mais.
Crescendo acima em Palestina, eu tive muitos amigos Jewish, muçulmanos e Christian. Você poderia detetar a harmonia entre nós.
Eu recordo muita deles que visitam me em Jaffa. I, por sua vez, visitá-los-iam em Gaza, movimentação de uma hora afastado. Eu recordo ainda o cheiro do citrino fresco e de flores selvagens no ar.
Eu não vi ou ouvido deles desde que eu vim aos Estados Unidos. Eu não sou certo se forem aprovados, ou mesmo se estiverem ainda vivos. Eu não tenho nenhuma maneira de encontrar para fora. Quando eu fuji Palestina, eu era afortunado ter meus pais, irmãos, irmãs e alguns outros parentes imediatos a permanecer com. Era impossível manter-se a par de todos mais que você soube quando você foi rasgado aparte de tudo e de todos.
Depois que o estado de Israel foi criado, o governo Israeli fêz difícil para que os Palestinians retornem a seu homeland. Se eu tivesse que ir para trás, eu necessitaria primeiramente terminar formulários e ser investigado antes que eu esteja dado a permissão. Imagine necessitar a permissão ir para casa. É como alguém que rasga meu coração para fora, pisando nele e alimentando o aos leões. Se houvesse uma paz em Palestina, eu preferiria ser lá agora, mesmo se significasse a vida como um camponês.
Eu gritei e prayed para a paz em 1948, e cada vez que um outbreak fresco da violência erupted. Para demasiado longo eu tenho ouvido os termos, “cesse o fogo” e a “paz fala. ”
Mas historicamente, essa parte do mundo foi um ciclo unending da violência e do ceasefire. Eu não quero ver este ciclo continuar. Deve haver uma paz, uma paz real, e uma igualdade.
A única coisa que eu posso fazer agora porque um homem de 78 year-old deve pray. Pray para meus povos. Pray para todos. Pray para a paz.
Janeiro 13, 2009
Vad det var likt som tvingades för att lämna Palestina 60 år sedan
Automatically translated into Swedish thanks to WorldLingo
Vid Suzanne Manneh, nytt Amerika massmedia:
Redaktören noterar: Strömkonflikten mellan Hamas styrkor och Israel har rekindled minnen bland många palestinska expats av en tid mer än sex årtionden sedan, då de tvingades för att fly deras hemland, som våld fick utbrott där. En årig palestinsk expat 78, som önskar att återstå anonym, delar några av de minnen med den nya Amerika massmediareporter Suzanne Manneh.
DALY-STAD, Calif. -- Det har varit 61 år, sedan jag har sett mitt hemland av Palestina. I förmiddag en av många palestinska fläderar som bor i exil. Och SAD, en av många som inte kan bo för att se hem igen.
Jag lämnade Jaffa, Palestina, nu del av Israel, då jag var 17. Det var en våldsam tid i Palestina som upp till leder Nakbaen, arabiskan för katastrof, expulsionen av palestinier från Palestina och skapelsen av Israel.
Min familj och jag flydde på April 27, 1948. Min kusin, som bodde ett kvarter i väg från mig, sårades strängt från en missilattack på vår grannskap, men fortlevdes. Den nästa dagen tvingar judiskt försvar said oss måste att lämna eller dö, så vi packade allt vad vi kunde, som fastar, som vi kunde, och lämnat för Jordanien och att hoppas för ett mer fridsam mer stabil liv. Men en instabil jordansk ekonomi i 70-tal avslutade den dröm och startade another, i Förenta staterna.
Då jag kom till Förenta staterna, dolde jag faktumet, att jag var palestinsk, eller jämnt arabiskt. Jag sade att jag var grekisk. Jag var den oroade amerikaner skulle appellen mig en terrorist och en utskottsvara mig. Jag kapitulerade mitt hemland och min identitet som väl. Några grundar mig var ut palestinska och förolämpade mig.
I de sist två veckorna har jag limmats till min televisionuppsättning som håller ögonen på från mitt hem här i Kalifornien stridigheten mellan Hamas och Israel i Gaza. Och som I-klockan, gråter jag. Att hålla ögonen på detta är den mest nära I-funderare som jag kan få att returnera.
Min sist minnen av hemmet är lika detta. Kaos. Död. Blod. Revor. Skräck. Ilska. Skrika. Och framför allt sorgsenhet, så mycket sorgsenhet. Minimal en tycker om dånar du ett mål med din familj och! du uprooteds.
En eftermiddag på avsluta av Januari 1948, red jag mitt cykelhem från min fader taxicabaffär. Jag var i i stadens centrum Jaffa och sågar en av min uncles som rider hans cykel. ”Brådska på hem!”, han skrek, ”mig hör att detta område är bredvid får högt! ”
Trodde jag inte honom, men jag önskade inte att ta några riskerar. Jag red in mot min hus och honom in mot his. Understöder mer sistnämnd, mig hörde en enorm explosion. Jag sågar byggnader går upp i röker och avfyrar bak mig. Det hundratals folket var rinnande i gatorna som skriker. Jag skakade uncontrollably, då jag fick hemmet. Lärd I som min uncle hade dött i explosionen.
Våld som efter eskaleras i dagarna. Min judiska vänner chockades. De kunde inte tro vad händde. Det hade funnits tumultar för, lite ett våld, men gillar aldrig detta.
Varje dag där var mer attacker. Palestinier klädde med filt dem måste att hämnas, så det blev våld mot våld.
De judiska försvarstyrkorna började att tvinga folk för att lämna deras hem. Om de inte, skulle de byte alla, sade de. Jag minns palestinska flickor att få våldtagen. Jag sågar tre systrar från mitt grannskaphopp in i en brunn, därför att försvarstyrkorna försökte att våldta dem.
Många familjer som inte hade bilar, i som till den scrambled flykten att finna en familj, som. De squished in i dem, 12 folk to15 till en bil.
Andra klarade av för att ta fartyg north in i Libanon. Några som flys av foten. Många av dem dog av uttorkning och att fly för utmattningstunder. Vi var lyckliga. Vi hade en cab från min fader taxicabföretaget hemma och oss drösen av i den och att lämna allt som är annat behind.
Häromdagen sågar jag en närbild av en liten flicka vänder mot på min TV avskärmer. Hon var fyra, kanske fem, gammala år. Hon synar svälldes från gråt. Hon skrek, ”mommyen! Pappa! Mommy! Var är du? Jag behöver dig! ”Hade hon föräldrar dödats i missilattacker.
När jag sågar henne, synar, mig mindes en liten flicka från 1948 i min grannskap. Hon hade för synar svullet från gråt. Hon grundar som henne, sköt föräldrar dead framme av hennes hem. De hade inte samarbetat, då de berättades för att lämna. Liten flicka var stilla sovande insida huset.
Däri tvingades våld, över 750.000 palestinier ut. Men i dag ser jag grymhet som kan inte jämföra till 1948. Detta är värre än en slaughterhouse. Jag ser sätter in av människokroppar med beväpnar och lägger benen på ryggen saknad. Jag ser att dead förkroppsligar att ligga överst av varje annat i tips av blod, såradt folk, hem som vänds till spillror.
Jag ser barn i gatorna all bara. Jag ser folk gråta. De har varit utan mat, bevattnar, medicinen och elektricitet för veckor.
I 1948 tänkte jag att palestinier utfärdar var rättvis en palestinier utfärdar, men denna strömkonflikt har blivit en global humanitär kris. Landskampmänsklig rättighet överträds. Palestinier förtjänar ett hem, förtjänar fred, rättvis något liknande alla annars.
Växa upp i Palestina, hade jag många judiska, Muslim och kristna vänner. Du kunde avkänna harmonin mellan oss.
Jag minns många av dem som besöker mig i Jaffa. I skulle i sin tur som besöker dem i Gaza, en timmes drev bort. Stillbild I minns lukten av den nya citruset och wild blommor i lufta.
Jag har inte sett eller hört från dem, sedan jag kom till Förenta staterna. Förmiddag som I inte är säker, om de är godkännandet eller som är jämn, om de är stilla vid liv. Jag har inget långt av att finna ut. Då jag flydde Palestina, var jag lycklig att ha min föräldrar, bröder, systrar och några andra omgående släktingar till staget med. Det var omöjligt till uppehället spårar av alla, annars som du visste när du revs sönder frånsett allt och alla.
Efter det statligt av Israel skapades, gjorde den israeliska regeringen det svårt för att palestinier ska gå tillbaka till deras hemland. Om jag måste att gå tillbaka, skulle jag första behov att avsluta bildar och utforskas för I-förmiddagen som gavs tillåtelse. Föreställ att behöva tillåtelse att gå hem. Det är likt någon som ut river sönder min hjärta, kliver på det och matar det till lionsna. Om det hade funnits fred i Palestina, skulle har jag föredragit att vara där nu, om även den betydde uppehällenågot liknande en bonde.
Jag grät och bad för fred i 1948, och varje tid fick utbrott ett nytt utbrott av våld. För för långt har jag varit utfrågning benämner, ”avfyrar upphörningen” och ”fredssamtal. ”
Men historically, har den världsdel varit ett unending cyklar av våld och ceasefire. Jag önskar inte att se att detta att cykla fortsätta. Det måste finnas fred, verklig fred och jämställdhet.
Det enda tinget som jag kan göra nu, som en årig man 78 ska be. Be för mitt folk. Be för alla. Be för fred.
Januari 13, 2009
Оно было как принудиться для того чтобы выйти Палестина 60 лет тому назад
Automatically translated into Russian thanks to WorldLingo
Сюзанна Manneh, новые средства америки:
Примечание редактора: Текущий конфликт между усилиями Hamas и Израилем rekindled памяти среди много палестинских expats время больше чем 6 декад тому назад когда они принудились исчезнуть их homeland по мере того как расправа извергал там. Expat 78 year-old палестинское, которое хочет остать подметным, делит некоторые из тех памятей с новым репортером Сюзанна Manneh средств америки.
ГОРОД DALY, cCalif. -- 61 лет в виду того что я видел мой homeland Палестины. Я одним из много палестинских старейшиней живя в exile. И уныло, одно из много которые не могут жить для того чтобы видеть домой снова.
Я оставил Jaffa, Палестина, теперь разделяю Израиля, когда я был 17. Было яростным временем в Палестине, lead up к Nakba, арабской для катастрофы, вытеснения палестинцев от Палестины, и творения Израиля.
Мои семья и я исчезли 27-ого апреля 1948. Мой кузен, который жил блок далеко от меня, строги был поврежден от missile attack на нашем районе, но выдержан. На следующий день, еврейская оборона принуждает сказанное мы должна выйти или умереть, поэтому мы упаковали мы смогли, как быстро по мере того как мы смогли, и лево для Джордан, надеющся на более мирная, более стабилизированная жизнь. Но неустойчивая иорданская экономия в 1970's закончила то сновидение и начала другие, в Соединенных Штатах.
Когда я пришел к Соединенным Штатам, я спрятал факт что я был палестинск, or even араба. Я сказал я было греческ. Я был потревоженными американцами вызвал бы меня террористом и излучил бы меня. Я передал мой homeland и мою тождественность также. Некоторо после того как я найден вне я был палестинск и оскорблен мне.
В последних 2 неделях, я был склеен к моему комплекту телевидения, наблюдая от моего дома здесь в California воевать между Hamas и Израилем в Gaza. И по мере того как я наблюдаю, я плачу. Наблюдать это самыми близкими, котор я думаю я может получить к дому.
Мои последние памяти дома как это. Беспорядок. Смерть. Кровь. Разрывы. Страх. Гнев. Screaming. И прежде всего тоскливость, so much тоскливость. Одна минута вы наслаждаетесь едой с вашими семьей и заграждением! вы выкорчеваны.
Одно после полудня, на конце января 1948, я ехал мой дом велосипеда от дела taxicab моего отца. Я находился в городском Jaffa и увиделся один из моих дядюшек его bike. «Спешность на доме!» он закричал, «я слышит эта OBLASTь рядом с получает ой! »
Я не верил ему, но я не хотел принять VSе шансы. Я ехал к моим дому и ему к его. Second later, я услышал огромный взрыв. Я здания пилы иду вверх в дым и пожары за мной. Сотниы людей бежали в улицах, screaming. Я трястил uncontrollably когда я получил домашним. Я выучил что мой дядюшка умер в взрыве.
Расправа escalated в following днях. Мои еврейские друзья были сотрястины. Они не смогли верить случалось. Были бунты перед, маленький расправа, но никогда как этим.
Каждым днем там были больше нападений. Палестинцы чувствовали они должно retaliate, поэтому стало расправой против расправы.
Еврейские усилия обороны начали принуждать людей выйти их дома. Если они не сделали, то они убили бы каждое, они сказали. Я вспоминаю, что палестинские девушки получают изнасилован. Я сестры пилы 3 от моего района скачу в добро потому что усилия обороны попытались изнасиловать их.
Много семей не имели автомобили в избеубежать взболтанно для того чтобы найти семью сделала. Они squished в их, 12 люд to15 к автомобилю.
Другие управляли принять шлюпки северно в Ливан. Некоторые исчезли ногой. Много из их умерли обезвоживания и высасывания пока избегающ. Мы были удачливейши. Мы имели кабину от компании taxicab моего отца дома и мы drive off в ем, оставляющ все другое задн.
Другой день, я увидел close-up стороны маленькой девушки на моем экране TV. Она была 4, возможно 5, леты старые. Ее глаза были опухнуты от плакать. Она screaming, «Mommy! Папа! Mommy! Где вы? Мне нужны вы! «Убили ее родителей в нападениях реактивного снаряда.
Когда я увидел ее глаза, я вспомнил маленькую девушку от 1948 в моем районе. Она слишком имела глаза быть опухнутым от плакать. Она нашла ее родителей сняла умерших перед ее домом. Они не скооперировали когда они были сказаны для того чтобы выйти. Маленькая девушка была все еще уснувша внутри дома.
В том расправе, над 750.000 палестинцами принудил вне. Но сегодня я вижу жестокость не может сравнить до 1948. Это более плох чем хладобойня. Я вижу поля человеческих тел с пропусканием рукояток и ног. Я вижу, что мертвые тела лежат on top of в бассеинах крови, поврежденных людях, домах повернутых к rubble.
Я вижу детей в улицах совсем самостоятельно. Я вижу плакать людей. Они без еды, воды, микстуры и электричества на недели.
В 1948, я думал палестинский вопрос был справедлив палестинский вопрос, но это текущий конфликт было глобальный гуманитарным кризисом. Международные права человека нарушаются. Палестинцы заслуживают дом, заслуживают мир, как раз как каждое еще.
Вверх в Палестине, я имел много друзей еврейских, Muslim и Кристиан. Вы смогли воспринять сработанность между нами.
Я вспоминаю много из их навещая я в Jaffa. Iий, в свою очередь, посетило бы их в Gaza, привод часа прочь. Я все еще вспоминаю запах свежего цитруса и одичалых цветков в воздухе.
Я не видел или после того как я услышан от их в виду того что я пришел к Соединенным Штатам. Я не уверен если они одобренн, то or even если они все еще живы. Я не имею никакую дорогу находить вне. Когда я исчез Палестина, я был удачливейш для того чтобы иметь моих родителей, братьев, сестер и немного других немедленно родственников, котор нужно остаться с. Было невозможно keep track of каждое еще, котор вы знали когда вы были сорваны отдельно от всего и каждого.
После того как положение Израиля было создано, израильское правительство сделало его трудно для палестинцев возвратить к их homeland. Если я должен пойти назад, то мне сперва было бы нужно завершить формы и быть расследованным прежде чем мне дадут позволение. Представьте позволение пойти домой. Оно как кто-то рва мое сердце вне, шагая на его и подавая оно к львам. Если был мир в Палестине, то я предпочесл бы быть там теперь, even if он намеревался прожитие как селянин.
Я заплакал и помолил для мира в 1948, и every time свежий outbreak расправы извергал. Для слишком длиной я слышал термины, «перестаньте пожар» и «мир говорит. »
Но исторически, той частью мира был unending цикл расправы и ceasefire. Я не хочу увидеть, что этот цикл продолжил. Должно быть мир, реальный мир, и равность.
Единственная вещь, котор я могу сделать теперь по мере того как человек 78 year-old должен молить. Помолите для моих людей. Помолите для каждого. Помолите для мира.
13-ое января 2009
Wat het als wordt Gedwongen was om Palestina 60 Jaar te verlaten geleden
Automatically translated into Dutch thanks to WorldLingo
Door Suzanne Manneh, New Amerika Media:
De Nota van de redacteur: Het huidige conflict tussen krachten Hamas en Israël heeft geheugen onder vele Palestijnse expats van een tijd meer dan zes decennia opnieuw ontstoken geleden toen zij werden gedwongen om hun geboorteland te vluchten aangezien het geweld daar losbarstte. Een 78 éénjarigen Palestijnse expat, die anoniem wil blijven, deelt sommige van die geheugen met de Nieuwe verslaggever Suzanne Manneh van de Media van Amerika.
DALY STAD, Californië. -- Het is 61 jaar geweest aangezien ik mijn geboorteland van Palestina heb gezien. Ik ben één van vele Palestijnse oudsten die in ballingschap leven. En droevig, één van velen wie niet kunnen leven om huis opnieuw te zien.
Ik verliet Jaffa, Palestina, nu deel van Israël, toen ik 17 was. Het was een hevige tijd die in Palestina, aan Nakba, Arabisch voor catastrofe, de uitwijzing van Palestijnen van Palestina, en de verwezenlijking van Israël leidt.
Mijn familie en I die op 27 April, 1948 is gevlucht. Mijn neef, die een blok vanaf me leefde, werd streng verwond van een raketaanval op onze buurt, maar werd overleefd. De volgende dag, dwingt de Joodse defensie gezegd wij moesten weggaan of sterven, zodat pakten wij wat in wij konden, zo snel aangezien wij konden, en weggegaan voor Jordanië, dat voor het vreedzamer, stabiel leven hoopt. Maar een onstabiele Jordanian economie in de jaren '70 beëindigde die droom en begon een andere, in de Verenigde Staten.
Toen ik aan de Verenigde Staten kwam, verborg ik het feit dat ik, of zelfs Arabier Palestijns was. Ik zei ik Grieks was. Ik was ongerust gemaakt Amerikanen me een terrorist zouden roepen en me zouden verwerpen. Ik gaf eveneens mijn geboorteland en mijn identiteit over. Sommigen kwamen te weten ik Palestijns was en me beledigde.
In de laatste twee weken, ben ik gelijmd aan mijn televisietoestel, hier lettend van mijn huis in Californië op het vechten tussen Hamas en Israël in Gaza. En als horloge van I, schreeuw ik. Het letten van op dit is het dichtst ik denkt ik aan huis kan krijgen.
Mijn laatste geheugen van huis is als dit. Chaos. Dood. Bloed. Scheuren. Vrees. Woede. Het gillen. En vooral droefheid, zo veel droefheid. Één minuut geniet u van een maaltijd met uw familie en boom! u wordt ontworteld.
Één middag, begin Januari 1948, bereed ik mijn fietshuis van de taxizaken van mijn vader. Ik was in Jaffa van de binnenstad en zag één van mijn ooms die zijn fiets berijden. „Haast op huis!“ hij schreeuwde, „ik hoor dit gebied naast gebombardeerd wordt is! “
Ik geloofde hem, maar ik wilde geen kansen nemen. Ik bereed naar mijn huis en hij naar van hem. Later seconden, hoorde ik een reusachtige explosie. Ik zag gebouwen in rook en branden achter me uitgaan. Honderden mensen liepen in de straten, het gillen. Ik schudde niet controleerbaar toen ik huis kreeg. Ik leerde dat mijn oom in de explosie was gestorven.
Het geweld steeg in de volgende dagen. Mijn Joodse vrienden waren geschokt. Zij konden niet geloven wat gebeurde. Er waren voordien rellen, een klein geweld, maar nooit als dit geweest.
Elke dag waren er meer aanvallen. De Palestijnen vonden zij moesten wraak nemen, zodat werd het geweld tegen geweld.
De Joodse defensiekrachten begonnen dwingend mensen om hun huizen te verlaten. Als zij niet, zouden zij iedereen doden, zeiden zij. Ik herinner Palestijnse meisjes die verkracht worden. Ik merkte drie zusters aan mijn buurtsprong in een put omdat de defensiekrachten probeerden om hen te verkrachten.
Vele families die geen auto's waarin aan vlucht hadden die door elkaar om wordt gegooid om een familie te vinden die. Zij squished in hen, 12 to15 mensen aan een auto.
Anderen slaagden erin om het botennoorden in Libanon te nemen. Wat gevlucht door voet. Veel van hen stierven aan dehydratie en uitputting terwijl het ontsnappen. Wij waren gelukkig. Wij hadden een cabine thuis van de taxibedrijf van mijn vader en wij sloegen daarin af, die al het andere erachter verlaat.
De andere dag, zag ik een close-up van het gezicht van een klein meisje op het mijn scherm van TV. Zij was vier, misschien vijf, oude jaren. Haar ogen waren gezweld van het schreeuwen. Zij gilde, „Mama! Papa! Mama! Waar bent u? Ik wens u! „Haar ouders waren gedood in raketaanvallen.
Toen ik haar ogen zag, herinnerde ik een klein meisje vanaf 1948 in mijn buurt. Zij had ook ogen die van het schreeuwen zijn gezweld. Zij vond haar ouders ontsproten doden voor haar huis. Zij hadden niet samengewerkt toen zij om werden verteld weg te gaan. Het kleine meisje was nog in slaap binnen het huis.
In dat geweld, werden meer dan 750.000 Palestijnen uit gedwongen. Maar zie ik vandaag wreedheid die tot 1948 niet kan vergelijken. Dit is slechter dan een slachthuis. Ik zie gebieden van menselijke organismen met armen en benen het missen. Ik zie lijken liggend bovenop elkaar in pools van bloed, verwonde mensen, huizen die aan puin worden gedraaid.
Ik zie kinderen in de straten al alleen. Ik zie mensen het schreeuwen. Zij zijn zonder voedsel, water, geneeskunde en elektriciteit voor weken geweest.
In 1948, dacht ik de Palestijnse kwestie enkel een Palestijnse kwestie was, maar dit huidige conflict is een globale humanitaire crisis geworden. De internationale rechten van de mens worden overtreden. De Palestijnen verdienen een huis, verdienen vrede, anders enkel als iedereen.
Groeiend in Palestina, had ik vele Joodse, Moslim en Christelijke vrienden. U kon de harmonie tussen ons ontdekken.
Ik herinner veel van hen die me bezoeken in Jaffa. Ik, beurtelings, zou hen in Gaza, de aandrijving van een uur weg bezoeken. Ik herinner nog de geur van verse citrusvrucht en wilde bloemen in de lucht.
Ik heb niet gezien of van hen gehoord aangezien ik aan de Verenigde Staten kwam. Ik ben niet zeker als zij o.k. zijn, of zelfs als zij nog in leven zijn. Ik heb geen manier om te weten te komen. Toen I gevlucht Palestina, ik gelukkig was om mijn ouders, broers, zusters en een paar andere directe verwanten te hebben om te blijven met. Het was onmogelijk om spoor van iedereen te houden u wist anders toen u behalve alles en iedereen werd gescheurd.
Nadat de staat Israël werd gecre�ërd, de Israëlische overheid het voor Palestijnen moeilijk maakte om aan hun geboorteland terug te keren. Als ik moest teruggaan, zou ik eerst moeten vormen voltooien en worden onderzocht alvorens ik toestemming word gegeven. Veronderstel vereisend toestemming naar huis te gaan. Het is als iemand dat mijn hart scheurt uit, op het stapt en het voedt aan de leeuwen. Als er vrede in Palestina was geweest, zou ik daar verkozen hebben nu te zijn, zelfs als het betekende levend als peasant.
Ik schreeuwde en bad voor vrede in 1948, en telkens als een verse uitbarsting van geweld losbarstte. Te lang heb ik de termijnen gehoord, „houd brand“ en „vredesbesprekingen op. “
Maar historisch, dat van de wereld scheidt een oneindige cyclus van geweld en ceasefire is geweest. Ik wil niet deze cyclus zien verdergaan. Er moeten vrede, echte vrede, en gelijkheid zijn.
Het enige ding kan ik nu doen aangezien een 78 éénjarigenmens moet bidden. Bid voor mijn mensen. Bid voor iedereen. Bid voor vrede.
13 januari, 2009
ماذا هو كان مثل يكون يجبر أن يترك فلسطين 60 سنون [أغو]
Automatically translated into Arabic thanks to WorldLingo
ب [سوزنّ] [منّه], جديدة أمريكا أوساط:
محررة بطاقة: قد أعاد النزاع حاليّة بين حماس قوات وإسرائيل ذاكرات بين كثير [إإكسبتس] فلسطينيّة من وقت أكثر من ستّة عقود [أغو] عندما هم كان أجبرت أن يهرب وطنهم بما أنّ عنف ثار هناك. 78 [ير-ولد] يشارك [إإكسبت] فلسطينيّة, الذي يريد أن يبقى خفيّة, بعض من أنّ ذاكرات مع جديدة أمريكا أوساط مراسلة [سوزنّ] [منّه].
[دلي] مدينة, [كليف.]. -- هو قد كان 61 سنون بما أنّ أنا قد رأيت وطني فلسطين. أنا واحدة من كثير شيخات فلسطينيّة يعيش في حالة نفي. وبحزن, واحدة من كثير الذي يمكن لا يعيش أن يرى إلى البيت ثانية.
أنا تركت [جفّا], فلسطين, الآن يرحل من إسرائيل, عندما كان أنا 17. هو كان وقت عنيفة في فلسطين, [لد وب] إلى [نكبا], [أربيك] لكارثة, العمليّة طرد الفلسطينيات من فلسطين, والخلق إسرائيل.
ي هرب أسرة وأنا في أبريل - نيسان 27, 1948. جرحت ابن عمّي, الذي عاش قالب بعيدا من ي, كان بقساوة من [ميسّيل تّك] على جوارنا, غير أنّ بقيت. ال [نإكست دي], يجبر دفاع [جويش] يقول نحن اضطرّ تركت أو متت, لذلك نحن حزمنا ماذا نحن استطعنا, مثل سريعا بما أنّ نحن استطعنا, ويسرى للأردن, يأمل لأكثر سلميّة, حياة ثابتة. غير أنّ أنهى اقتصاد المتحوّل أردنيّة في ال 1970 أنّ حلم وبدأ آخر, في الولايات المتّحدة الأمريكيّة.
عندما أتى أنا إلى الولايات المتّحدة الأمريكيّة, أنا أخفيت الحقيقة أنّ أنا كنت فلسطينيّة, [أر فن] [أرب]. أنا قلت كان أنا يونانيّة. أنا كنت يقلق أمريكيات دعاني إرهابية ورفضني. أنا استسلمت وطني وهويتي أيضا. بعض يؤسّس خارجا كان أنا فلسطينيّة ويهينني.
في المتأخّرة اثنان أسابيع, صمدت أنا يتلقّى يكون إلى ي تلفزيون مجموعة, يراقب من منزلي هنا في كاليفورنيا ال يتنازع بين حماس وإسرائيل في غزّة. وبما أنّ أنا أراقب, يصرخ أنا. يراقب هذا القريبة أنا أفكّر أنا يستطيع حصلت إلى منزل.
ذاكراتي متأخّرة منزل مثل هذا. حالة فوضى. موت. دم. دموع. خوف. حالة. يصرخ. وخاصّة حزن, كثيرا حزن. واحدة دقيقة يستمتع أنت وجهة مع ك أسرة وإزدهار! أنت اقتلعت.
واحدة العصر, في النهاية يناير - كانون الثّاني 1948, ركب أنا كان ي دراجة منزل من أبي سيّارة أجرة عمل. أنا كنت في [جفّا] في وسط المدينة ورأى واحدة من عماتي يركب دراجته. "إستعجال على منزل!" هو صاح, "أنا يسمع هذا منطقة [نإكست تو] يحصل يقصف! "
لم يصدقه أنا, غير أنّ أنا لم أرد أن يأخذ أيّ فرص. أنا ركبت نحو ي منزل وهو نحو خاصّتي. [سكند لتر], سمع أنا انفجار ضخمة. يذهب أنا منشار بنايات فوق في دخان ونيران خلف ي. ركض مئات الالناس كان في الشوارع, يصرخ. أنا كان هززت [أونكنترولّبلي] عندما حصل أنا بيتيّة. أنا علمت أنّ كان عمتي قد مات في الانفجار.
صعد العنف في الأيام تالي. صدمت صديقاتي [جويش] كان. هم استطاع لم يصدق ماذا كان حدث. هناك كان قد كان مشاغبات قبل, عنف صغيرة, غير أنّ أبدا مثل هذا.
كان كلّ يوم هناك كثير هجوم. فلسطينيات [فلت] هم اضطرّ انتقمت, لذلك أصبح هو عنف ضدّ عنف.
ال [جويش] دفاع بدأ قوات يجبر الناس أن يترك منازلهم. إن هم أتمّوا لم, قتل هم كلّ شخص, هم قالوا. أنا أتذكّر بنات فلسطينيّة يحصل يغتصب. ييقفز أنا منشار ثلاثة أخوات من جواري داخل بئر لأنّ الدفاع قوات حاولوا أن يغتصبهم.
كثير أسرات الذي لم يتلقّى سيارات في أيّ أن يهرب مشوّشة أن يجد أسرة أنّ أتمّ. هم [سقويشد] داخل هم, 12 [تو15] الناس إلى سيارة.
أخرى أدار أن يأخذ زوارق شمالا داخل لبنان. بعض هرب بقدم. مات كثير من هم من إزالة ماء وإنهاك بينما يهرب. نحن كنّا محظوظة. نحن تلقّينا حجر غمار من أبي سيّارة أجرة شركة [أت هوم] و [دريف وفّ] نحن في هو, يترك كلّ شيء أخرى خلفيّة.
الأخرى يوم, رأى أنا [كلوس-وب] من بنت صغيرة وجه على ي تلفزيون شاشة. هو كان أربعة, ربّما خمسة, [ير ولد]. تزايدت ه أعين كان من يصرخ. هو كان صرخ, "أم! [ددّي]! أم! أين تكون أنت? أنا أحتاج أنت! "قتلت والده تلقّى يكون في صاروخ هجوم.
عندما رأىه أنا أعين, أنا تذكّرت بنت صغيرة من 1948 في جواري. هو أيضا تلقّى أعين يتزايد من يصرخ. هو أسّس والداته قذف موتى أمام منزله. لم يتعاون هم تلقّى عندما هم كان قلت أن يترك. كان البنت صغيرة بعد نائمة في المنزل.
أجبرت في أنّ عنف, على 750,000 فلسطينيات كان خارجا. غير أنّ اليوم يرى أنا قساوة أنّ يستطيع لا يقارن إلى 1948. هذا مريضة من مسلخ. أنا أرى مجالات ال [هومن بودي] مع [أرمس] وسيقان يفتقد. أنا أرى أجسام ميّتة يكذب [أن توب وف] بعضهم بعضا في بركات الدم, يجرح الناس, منازل يلتفت إلى دبش.
أنا أرى أطفال في الشوارع جميعا فحسب. أنا أرى الناس يصرخ. هم قد كانوا دون طعام, ماء, الطبّ وكهرباء لأسابيع.
في 1948, فكّر أنا الإصدار فلسطينيّة كان صحيحة إصدار فلسطينيّة, غير أنّ هذا نزاع حاليّة قد أصبح أزمة شاملة إنسانيّة. انتهكت حقوق الإنسان دوليّة يكون. فلسطينيات يستحقّون منزل, يستحقّ سلام, فقط مثل كلّ شخص وإلّا.
ينمو فوق في فلسطين, تلقّى أنا كثير [جويش], مسلمة وصديقات مسيحية. أنت استطاع حسست الإنسجام بين نا.
أنا أتذكّر كثير من هم يزورني في [جفّا]. زارهم [إي], بالتّالي, في غزّة, ساعة إدارة وحدة دفع بعيدا. أنا بعد أتذكّر الرائحة من ليمون طازجة وزهرات وحشيّة في الهواء.
لم يرى أنا يتلقّى أو يسمع من هم بما أنّ أنا أتيت إلى الولايات المتّحدة الأمريكيّة. أنا لست يوقن إن هم يكونون حسنة, [أر فن] إن هم يكونون بعد حيّة. أنا أتلقّى ما من طريق من يجد خارجا. عندما هرب أنا فلسطين, أنا كنت محظوظة أن يتلقّى والدي, إخوان, أخوات و [ا فو] أخرى قريبات فوريّة أن يبقى مع. هو كان مستحيلة أن [كيب ترك وف] كلّ شخص وإلّا أنت عرفت عندما أنت كان مزّقت [أبرت فروم] كلّ شيء وكلّ شخص.
عقب خلقت الدولة إسرائيل كان, الحكومة إسرائيليّة جعل هو يصعب لفلسطينيات أن يرجع إلى وطنهم. إن أنا اضطرّ ذهبت إلى الخلف, احتاج أنا أولى أن يتمّ أشكال وكنت تحرّيت قبل أن أنا أعطيت إذن. تخيّلت يحتاج إذن أن يذهب إلى البيت. هو مثل أحد ما يمزّق قلبي خارجا, يخطو على هو ويغذّي هو إلى الأسود. إن هناك كان قد كان سلام في فلسطين, فضّل أنا أن يكون هناك الآن, [إفن يف] هو عنى معيشة مثل قروية.
أنا صرخت وصلح لسلام في 1948, و [إفري تيم] ثار نشوب طازجة عنف. ل أيضا طويلة يسمع أنا يتلقّى يكون العبارات, "[سس فير]" و" سلام محادثات. "
غير أنّ تاريخيّا, أنّ قد كان جزء من العالم دورة [أونندينغ] من عنف ووقف إطلاق النار. أنا لا أريد أن يرى هذا دورة استمرّت. هناك ينبغي كنت سلام, سلام حقيقيّة, وحالة تساو.
الشيء وحيدة أنا يستطيع أتمّت الآن بما أنّ 78 [ير-ولد] رجل يكون أن يصلّي. صلّيت لالناسي. صلّيت ل كلّ شخص. صلّيت لسلام.
يناير - كانون الثّاني 13, 2009